Stillsamhet

 
I tisdags låg jag däckad precis hela dagen. Huvudet fullt av snor, feber, och vanföreställningar. 
 
Igår däremot, efter en förvånandsvärt god nattsömn, tog jag mig upp, klädde mig, och åkte till stallet. 
Ingen mockning eller andra ansträngande sysslor, utan bara för att möta upp Tamas medryttare och se så att hon klarade sig. 
 
Följde med när hon tog upp Tama till stallet för att fixa i ordning henne. Då kom grannen på sin islandshäst och undrade om Clara ville slå följe. Ja, gärna. Och några minuter efter det dök en kompis upp, som egentligen bara skulle titta till sina hästar, men som då blev inspirerad att även hon slå följe.
 
Medan dom pratade, fixade och donade, gick jag runt knuten för femtioelfte gången och fräste ur näsan, kom tillbaka vackert röd, svullen och narig, och frågade hur avancerad tur dom hade tänkt sig. Jublande både inom- och utombords när svaret blev "en stilla skrittur i skogen, inte så lång", och bestämde mig för att hänga på.
 
Hämtade upp Naldo, som blev väldigt glad och smickrad över att få göra oss sällskap.
Kul med nya hästkompisar!
 
Islandsekipaget tog täten, och vi andra svansade efter i godan ro.
Det var så skönt att bara åka häst. Naldo skötte sig själv, och jag myste med rumpan varm i paddens tjocka bolster.
Behövde varken styra, bromsa, gasa eller bry mig. Bara åka med.