Barbacka på Tama

 
Den uteritten igår! Med risk att tjata ut ordet underbar, så måste jag ändå säga att den var helt underbar!!! 
 
 
 
 
 
Medryttar-Emelie och Medryttar-Ella red "sina" hästar; Naldo och Solsken. Och jag red Tama, med Lilla Bonus bak på!
I två och en halv timme satt vi på rad, ihopknödda på barbackapadden. I strålande sol, blå himmel, och helt vindstilla.
 
 
 
 
 
Den vanliga ängsliga frågan "Vad gör vi om jag ramlar av?" kom strax innan vi skulle ge oss iväg.
Jag spände på mig en rejäl livrem utanpå jackan, och sa åt henne att greppa tag och hålla i allt hon kunde.
Jag: "Nu ramlar vi inte av, okej?"
 
 
Jag blir alldeles fnissig av att bara tänka hur vi skumpade runt hela turen. Det var så jäkla oväntat kul!
Provtravade lite försiktigt efter ett tag, och sen bestämde vi oss för en ordentlig galopp uppför en lång backe. Tama satte iväg och vi studsade helt i otakt, som att vi satt på en drake som ringlade sig upp och ner. Eller som att vi gjorde vågen sittandes. Bonus hade händerna nerkörda under livremmen i ryggen på mig, och den lilla rumpan fick precis plats längst bak ute på padden.
 
 
 
 
 
Sen travade vi och galopperade lite när som. Tama verkade inte bry sig om den extra bördan. Vid några tillfällen hoppade jag av för att låta Tama vila ryggen, och vid ett tillfälle erbjöd sig Bonus frivilligt att hoppa av för att sparka undan Arnaldos bajs från vägen. Sen när hon skulle upp igen hittade vi ingen perfekt påstigningsplats, så hon ställde sig på en mur och när jag sa: "försök ta ett långt kliv så tar jag emot dig", HOPPADE hon istället över till Tams rygg! Och kravlade sig på plats. Jag bara skrattade och sen red vi in i skogen.
 
 
 
 
 
Den här gången var det Emelie som visade vägen, och hon tog med oss in i naturreservatet. Visst var det fint nu på vintern, men hennes målande bilder om vitsippsklädda gläntor till våren gjorde mig pirrig av förväntan. Istäckta vattenpölar som brast under hovarna, grenar i ansiktet från höger och vänster, ett par nedfallna träda att kliva över, och sen kom vi ut på grusvägen igen och kunde ta en lång trav och en ännu längre galopp.
 
 
 
 
 
 
 
 
På sista galoppsträckan började Tama bli lite trött. Galoppen varvades med snabb-trav, och även om hastigheten höll jämn fart så var skumpandet helt out of control! Jag var också trött, och fick varken till ett bra knip med låren eller nån form av takt i höfterna. Bonus däremot hade fortfarande starka armar, och tog spjärn i remmen. Jag studsade till höger och vänster, och Bonus satt och sladdade bakom mig. Hon liksom parerade med att vräka sig åt andra hållet när jag studsade åt sidan, hela tiden med ett starkt grepp i remmen. Mina krafter avtog snabbt, och när jag hörde Emelies skratt bakom mig; "Hahahaha, ni ser ju inte kloka ut, jag kissar ner mig!" bröt jag också ihop och försökte få stopp på hela karusellen innan vi skrattandes studsade av i en snödriva.
 
Bonus: "Visst var det bra att jag lutade mig åt andra hållet hela tiden så att vi inte ramlade av!?" 
Jag: "Hahahaha, ja det var jättebra!"
 
 
 
Som vanligt nu för tiden, så skötte sig Tama mer än exemplariskt.
Jag kan inte säga nog hur otroligt go och rolig hon är! 
 
 
 
 
 
Arnaldo - Solsken - Tama - barbacka - barbackapad - barfotahästar - bettlöst - feelgood - galopp - haflinger - långritt - två på hästryggen - uteritt
1
Isabella

Så mysigt det ser ut! Underbara ni, ser härligt ut när ni båda två sitter på Tama, haha!
Såg att du Tama har flätor, är det dom som jag fläta kanske?
Kram!

Svar: Det var jättemysigt! Inte alls obekvämt eller jobbigt, som jag trodde det skulle bli. KUL!Ja, det är dina flätor. Jättesöta! Hon passar så bra i flätor. KRAM!
Ninja