Flyttlasset gick till norra Dalsland

 
Flyttade Ilonas ALLA djur nu i helgen.
Med FEM ekipage körde vi i karavan hela vägen upp och in i Dalslands djupa skogar.  
 
Lastningsordningen var följande:
 
1. Hönsen
2. Katten
3. Getterna
4. Shettisarna
5. Stora hästarna
6. Hundarna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik körde getter, och jag körde hundar.
Strax utanför Vänersborg kände jag akut att jag behövde nåt att dricka, så jag ringde Fredrik och frågade om han också ville ha nåt.
"Så svänger jag av och köper nåt snabbt, kör ikapp karavanen igen och kastar över en Cola till dig?".
Okej, bra.
 
Fastnade i Burger King Drive through-kön i typ 40 minuter. När jag väl började börna ikapp knastrade det bara i ledningarna när jag ringde Ilona för vägbeskrivning. Slutstationen var Nössemark, men mer än så visste jag inte. Sick-sackade med plattan i bott mellan semesterfirare i husvagnar och småbilar med takräcke.
 
Mobilen ringde, och jag lyckades fippla så den halkade under sätet där den fortsatte göra ljud ifrån sig. Släppte inte blicken från vägen förrän jag började närma mig Bengtsfors och fortfarande inte lyckats köra ikapp. Drog handbromsen intill vägkanten, hoppade ur och krafsade fram mobilen under sätet. Flera missade samtal och ETT sms med en typ vägbeskrivning...
ED - ÅMÅL - HÅBOL - NÖSSEMARK, stod det. 
 
Helvete, jag åkte ju aldrig in i Ed!
Dramatisk U-sväng, och tillbaka igen i en flygande fläng. Ringde Ilona, och mellan knaster, brus och tystnad hörde jag att om jag bara tar sikte på Nössemark-skyltarna kan jag inte komma fel, och KÖR IKAPP NU!!!
 
Och herregud, vad jag körde. Tror aldrig att alla fyra hjulen hade kontakt med vägbanan samtidigt. Inte 50 meter raksträcka nånstans, utan kurva efter kurva efter kurva. 45 minuter senare anlände jag i Nössemark utan att ha sett ett enda av de andra ekipagen i min borttappade karavan. 
 
Cruisade vägen fram med fläkten på max i min lilla bil utan AC, nervevade rutor med två XL hundar i bak. Nössemarkdagarna pågick för fullt. Telefonen envisades med att det inte fanns någon service i Nössemark, så det var bara att glömma. 
 
Lämnade hundarna i vårt stekheta fordon, och pinglade mig in genom dörren till Handlar'n i Nössemark centrum. Ställde till en rätt stor scen därinne. Svettig och sliten, håret på ända, barfota och villrådig, pustade jag fram:
"Jag har tappat bort mig!"
Kassörskan: "Vart ska du då?"
Jag: "Jag vet bara Nössemark."
Kassörskan: "Det är här du är nu."
Jag: "Jag ska hem till nån... som ska flytta hit."
Kassörskan: "Och vem är det då?"
Jag: "Min syster, hon är inte härifrån."
Kassörskan: "Vart ska hon flytta till?"
Jag: "Det är det jag inte vet... men hon har köpt ett hus av några som bor grannar med en som heter Anders."
Kassörskan: "Vad heter han mer än Anders?"
Jag: "Det vet jag inte..."
Kassörskan: "Jag ska gå och höra med nån här."
 
Trots att jag kände mig lite lite dum som hade noll koll och var totalt helt hjälplös, kändes det samtidigt väldigt tryggt och trevligt. Jag kände mig hemma. Dalsland. Dalslänningar. Snälla, hjälpsamma, enkla, glada. 
 
Kassörskan hämtade en annan kassörska och tillsammans vecklade de ut en karta och tittade över vilket hus det möjligtvis skulle kunna vara som Ilona skulle flytta till. Jag berättade lite om hur dagen varit, med alla djur som skulle flyttas, och efter en stund sa Kassörskan att hon skulle ringa ett samtal till en som hon trodde kunde ha mer information i fallet.
 
Fem minuter senare kom hon ut igen. 
"Jag ringde Monica. Du har kört på fel sida sjön, det var därför du aldrig kom ikapp. Du ska åka vidare österut, ta färjan över till andra sidan Stora Le, och sen håller du höger. De står ute vid vägen och väntar på dig!" Jag tackade så hemskt mycket, hoppade ut i bilen och satsade på att hinna med färjan som avgick 7 minuter senare. 
 
Ungefär samtidigt knackade det på rutan till Fredriks bil, där han stod parkerad utmed vägen.
Monica: "Väntar du på någon?"
Fredrik: "Öh, ja det gör jag..."
Monica: "Är det Ninja?"
Fredrik: (förvånad) "Ja!"
 
Då hoppar Monicas man Agne in i bilen och pekar mot färjeläget. Dom åker dit för att möta upp mig, men jag kör så klart rakt förbi dom på väg av färjan. Med plattan i mattan kör jag höger och tittar utmed vägen efter någon i vårat gäng. Susar förbi Monica som står kvar ute vid vägen och vinkar på mig. Jag vinkar artigt tillbaka.
Några kilometer senare ser jag en helljusblinkande bil i backspegeln, och andas äntligen lättad ut. 
 
Väl framme på gården var alla djur sedan länge installerade i hagar och uthus. 
Vi begav oss till ett mindre torp i närheten där alla skulle övernatta. Installerade oss och bytte om till badkläder, traskade ner till sjön och tog ett kvällsdopp. Rundade av kvällen med grillning och rosévin på den lilla verandan långt in på småtimmarna.
Somnade gott och vaknade långsamt. Skogen och ängarna var lika stilla. 
 
 
(Blåmärke efter Tamas ögonbryn som hon körde i sidan på mig när vi hade photoshoot med Isabella.
Nej, jag solar aldrig benen...)
 
På väg ner till sjön.
 
 
 
 
 
 
 
 
Solnedgångspuss 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

equilogisk.blogg.se

Logisk Hästhållning - Vänskap, Samarbete, Kärlek. Träning, Lek, Utmaningar. Hälsa, Styrka, Naturlig Sundhet.

RSS 2.0