Precis när jag satte mig i bilen för att åka hem i söndags, skickade Fredrik sms att han skulle fixa allt åt hästarna, men vänta tills jag kom hem så vi kunde ta in dom ihop. Var så nära att brista ut i storgråt, för HERREGUD vad jag saknat dom! Helt otroligt att tre hästar i en hage kan ha så stor inverkan på mitt liv. 

 

Snopen blev jag då Tama visade sig mer aggressiv än glad av att se mig igen... Men då fick jag påminna mig själv om att det är ju det som är hennes grej; att inte vara så bra på att anpassa sin entusiasm till att vara mild och god. Hon svingade sitt huvud mot mitt så jag kraschade in i boxgallret, skrubbade sina ganacher över mina armar och axlar, nafsade mig i ansiktet, skarapade med hovarna, och gick en rastlös volt innan hon gjorde en ny attack. Lite som en överexalterad hund som återser matte.

 

Naldo och Solsken var väldigt mycket mildare. La sina mular i mina händer och bara stod helt stilla.

 

Är så ivrig på att börja behandla mina hästar, och tänkte att jag skulle göra en första omgång igår efter jobbet. Men det var en sån härlig kväll, så Fredrik och jag tog ut alla hästar på en promenad ner till sjön istället. Jag ledde Tama och Naldo, och Fredrik ledde Solsken. 

 

Senare på kvällen i stallet sa jag till Tama hur glad jag är att vara hemma hos henne igen. Och då var hon inte så våldsam, utan bara slickade mina händer och strök sig väldigt försiktigt mot mig.