I min famn

 
Jag har ingen tid för mina hästar just nu. Så är det bara. Allt som jag ska hinna med. Orka med.
 
I lördags var Emma som pratade med Kira här. Jag hade bjudit hit henne för ett samal med Lupus. 
Jag kommer inte ta med honom härifrån. Mer än i hjärtat. 
 
Det är som att en ny tid börjar för mig. Det tar fart nu i olika riktningar. Mina husdjur som följt mig land och rike runt, i goda tider och svåra tider. Siri och Lupus. Dom lämnar jag här. Siri i en omärkt grav strax utanför trädgårdens gränser, och Lupus aska strödd över den lilla stranden nere vid sjön.
 
 
 
 
 
 
 
 
  
När Siri dog... Jag var på Hovterapiutbildning i Skåne. Jag tror att hon väntade tills jag inte var hemma. Fredrik berättade att hon gått ut och lagt sig under en buske, och att han burit in henne flera gånger, tills hon till slut dog inne på golvet. Jag grät öppet rakt ner i kudden på hotellrummet, efter Ilona somnat. Tyst och väsande, men inombords högt och klagande. Jag tänkte att jag hade velat att hon skulle dött i min famn, att jag inte fick hålla henne en sista gång, fastän jag hållt henne många sista gånger och viskat till henne att hon får dö när hon vill, att jag älskar henne och att hon alltid kommer finnas kvar hos mig.
 
 
 
 
På natten drömde jag att Fredrik kom in på hotellrummet bärandes på Siri, att han satte ner henne på täcket i mitt knä, och sa
"Se, hon är inte död."
Så fick jag hålla henne den allra sista gången också.
 
Och nu ska jag säga farväl till Lupus.
 
I lördags hade vi ett långt samtal. Och jag är så glad. Vi har haft det så bra. Lupus hade goda minnen att berätta om. Som den gången han jagade rådjur sent på kvällen i Kuleskog, och inte kom hem! Att jag gått ut och letat efter honom med ficklampa mitt i natten.
Det tyckte Lupus var roligt.
 
Han berättade också om min gröna gamla pick-up som han tydligen gillade att åka i. Hur han stolt satt så högt i passagerarsätet och tittade ut. 
 
 
 
 
Han berättade också att tiden då det bara var vi, är den tiden han gillade bäst. När jag tog med honom överallt, just för att jag inte kunde lämna honom kvar, då han i så fall skulle vara helt ensam hemma. 
 
Jag frågade Emma om Lupus förstår att han ska dö. Hon svarade att han hörde/förstod det jag sa utan att hon behövde översätta. Och hans svar tillbaka var att han känner sig trygg och litar på mitt beslut. Jag passade på att säga till Lupus hur otroligt stolt jag är över honom, för den han varit för mig och för den han är idag. Då frågade Emma mig om jag brukar omfamna Lupus så att han liksom kan gömma huvudet i mitt knä. Jag svarade ja, och då började hon gråta. Jag tänkte att det var väl inte så himla sorgligt, men då säger hon att han skulle vilja att "när den dagen kommer, om jag får gömma huvudet i ditt knä."