För ett par veckor sedan åkte Tama och jag (med Kajsa som ett fantastiskt stöd, back-up och fotograf) på Working Equitation-träning. Det är något jag velat testa länge för det verkar hur kul som helst.

 

Kolla den här videon:

 

 

 

 

Massor av olika moment som ska genomföras snyggt ELLER på tid. Vilket man föredrar.

Jag är mer av en actionfigur än en dressyrtant, så jag tänkte speeeeeeeeed...

 

Tyvärr var vår tränare och mitt medekipage (vi red två och två på banan) mer inriktad på dressyren, så fokusen låg på form, sits och lydnad. Tama blev genast uttråkad. Och jag med. 

 

 

 

När tränare sa att vi skulle trava i serpentinerna EN GÅNG TILL tappade jag lite lusten. Visst är det bra att ha en grund att stå på innan man kastar sig ut på banan, men vi tog oss igenom serpentinerna fint och då fattar varken Tama eller jag vitsen med att göra det igen. (Bara för att vår dressyrkompis på banan villade bort sig bland pinnarna...)

 

 

 

Det allra sista vi fick testa var att springa med lansen, och det var lite roligare.

Man skulle rida fram och förbi en tunna där lansen stack upp, ta tag i den i farten och dra den med sig. Kasta upp den lite så den hamnar i balans, och sikta in sig på ringen ovanpå fejk-tjuren. Pricka ringen, lyfta lansen så att ringen trillar ner i handen, allt i farten mot en tunna längre bort där lansen ska stoppas ner igen.

Det var kul! Men det fick vi bara göra en gång, sen var det slut.

 

 

Tama var i alla fall hur cool som helst. Först drämde jag pinnen i rumpan på henne när jag skulle fiska upp ringen. När jag skulle parera det så svingade jag framänden av pinnen rakt i ansiktet på henne. Men hon bara duckade och fortsatte rakt fram. Då vill man ju bara krama om henne! Men det fick man inte. När man rider dressyr så får man inte klappa hästen, däremot klappa till den med handflatan ett par rejäla gånger efter ett avslutat pass. "HÄR. FÅR. DU. TRE. FYRA. SMÄLLAR. SÅ. DU. FATTAR. ATT. DET. ÄR. ÖVER. NU." Duuuuuktig.

 

Min behållning av dagen var att jag fick lite nya idéer på hinderbana. Men annars... nja.

 

Jag kommer inte fortsätta med den här träningen, och det är av en enda anledning:

Hästen skulle vara ett redskap, inte en partner. 

 

Jag har kollat på en del youtube-klipp på WE och jag har tyckt att hästarna sett väldigt spända ut. Men jag har trott att det berott på att det är supertaggade lusitanos som älskar att explodera/implodera i varje steg. Jag förstår nu att det nog bara är delvis sant, för jag upplevde hela träningen som väldigt spänd och tajt.

Motsatsen till hur jag vill rida mina hästar. 

 

Nej, vi får bygga en egen bana hemma och freestajla helt enkelt!