På helgens ridtur med Clara tvärstannade Tama oväntat med henne uppe på en höjd i skogen. Solsken och jag tog oss nerför bland stammar och stenar, men Tama ville inte. Först började hon snurra och vilja gå hemåt. Så Clara hoppade av för att leda henne, men det gick inte heller. Båda två stod kvar uppe på krönet medan Solsken och jag fortsatte framåt. 

 

Vände oss om och kollade om Tama & Clara kom efter. Såg då hur Tama tittade liksom lite förfärad på alla gallrade fällda träd som låg utspridda kors och tvärs. Försökte tänka mig in i hur det såg ut för henne. Föreställde mig att hon kanske fick för sig att det hänt något hemskt. Eller att något höll på att hända. Som en olycka eller en mindre naturkatastrof. 

 

I ett sånt läge, där man tycker att hästen bara tramsar sig, behöver det inte alls vara trams. Det kan faktiskt vara skrämmande på riktigt, hur löjligt det än verkar. Att då med våld försöka få fram hästen förvärrar rädslan till nästa gång, eftersom hästen inte bara har rädslan emot sig utan även ryttaren. Men att vara på hästens sida, stötta den och lugna den genom att vara lugn själv, vinner man väldigt mycket på. Då vet hästen att även om den var rädd, och kan bli rädd igen, har den ryttaren MED sig. Som en riktig vän, eller till och med som en riktig flockmedlem. 

 

Clara klappade och pratade lugnande med Tama, medan jag ropade till Tama att det var okej. Att det är människor som fällt träden och att det är normalt att göra så. 

 

Solsken ville vända om och gå tillbaka till Tama, men jag hindrade henne, och då högg hon mig i armen.

Hon är så söt. 

 

Tama lossnade till sist ur sin skräck, och vågade sig ner i skogen och vidare. 

 

 

Har bara suddiga bilder från inne i skogen, så jag lägger upp en bild på Arnaldo från i höstas istället: