Solskensridning

 
Clara Medryttare dök upp i lördags för en tur med Tama.
Jag passade på att hänga med, hade planer att rida med Kira eller i andra hand Naldo. Men båda var upptagna med att äta, så snopet frågade jag Solsken om hon kunde tänka sig att hänga med ut. Hon var endast halvsugen, men inte helt emot i alla fall!
 
 
 
Tog på henne padden som jag ändå höll i handen, och bytte till hennes träns. 
 
 
Tama hade fångkänningar (mycket frostigt gräs under flera dagar), så hon var ledsamt nog trög och motvillig.
 
 
Clara gick långa sträckor med henne, vilket tror jag fick Tama att känna sig lite omhändertagen. Hon behöver ju röra på sig när hon är dålig i kroppen, så det fanns inte mycket att välja på än att komma ut på en runda.
 
 
Turen var väldigt lugn och fin. Skogarna är helt fantastiska, och vädret var perfekt!
 
 
 
När vi kommit upp på höjden, där marken planades ut, testade jag att sitta upp på Solsken. Med stor jacka och allt, var jag INTE så smidig. Funderade på hur jag skulle kunna ta sats och hoppa upp utan att hon skulle bli knäckt på mitten. Gjorde ett lamt försök till att hoppa upp mjukt, men Solsken stod inte still så jag gled av. Ville absolut inte tvinga Solsken att bära mig, men testade att göra ett försök till. Om hon skulle protestera (vilket hon gör väldigt snabbt och tydligt om hon inte är sugen på nåt), så skulle jag genast hoppa av igen.
 
Bad Solsken att stå stilla, släppte tyglarna, och backade några steg. Tog sats och vräkte mig upp. Landade dubbelvikt tvärs över henne, och började kravla. Tänkte snabbt att gör hon bara ett litet knixande så dråsar jag i backen. MEN. Solsken stod blickstilla. 
 
Jag ålade och kravlade mig på plats, och när jag väl satt tillrätta och bad henne gå fram, gjorde hon det med spetsade öron. 
 
 
 
 
 
Kände mig stor på henne, men faktiskt inte så tung. I varje steg hon tog kände jag efter om det verkade jobbigt för henne. Och förberedde mig på att hon skulle tröttna på att bära mig. Men det gjorde hon inte. Enda gången hon tjafsade lite var när hon ville stanna mitt i en nerförsbacke och äta. Men annars trippade hon på så fint hela tiden. Även några travsteg gick bra. Allt på lång tygel, hur lyhörd och mjuk som helst. Red allt som allt ca 15 minuter, och hela rundan var ca 1 tim. 
 
 
  
Jag fick känslan av att hon ville visa att hon också är en riktig ridhäst. Inte bara lilla Solsken, som det inte är så noga med. Som mest är sällskapsponny eller nån som ungarna kan rida sporadiskt. Och det kändes verkligen helt annorlunda. Hon blev mer. Mer personlig, mer viktig. Och jag fick mer respekt för henne. Inte så att jag kommer rida henne så väldigt mycket mer, men nån gång då och då ska jag rida henne bara för att behålla känslan av oss som ekipage.
 
 
 
 
 
 
 
Jag har kollat upp vad ett russ klarar av i ryttarvikt, och upp till 65 kg är inga problem om hästen är i form. Solsken är i fin-fin form, och är dessutom inte blyg med att protestera, så jag kände mig lugn över att jag inte orsakade henne något obehag.
 
 
 
 
 
Malin
2017-01-31 @ 11:02:11
URL: http://malingranfors.blogg.se

Måste ju bara berätta att jag blivit inspirerad av din blogg och köpt ett indianhackamore jag med! Mina tycker det är riktigt trevligt att varva med, fast gamla valacken har döpt det till "picknick tränset" och går i princip med öppet gap och stoppar in allt vad som kan vara ätbart när vi går skogspromenad...

Svar: Åh, vad roligt! Hahaha, ja det går väldigt mycket lättare att äta, så man får liksom bestämma sig om det ska bli en ät-tur eller en rid-tur... ;) Den största positiva förändringen som jag märkte när jag gick från bett till bettlöst var att hästarna aldrig mer skyggar när man rider ut. Bra när man är en hare som jag. :)
Ninja




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

equilogisk.blogg.se

Logisk Hästhållning - Vänskap, Samarbete, Kärlek. Träning, Lek, Utmaningar. Hälsa, Styrka, Naturlig Sundhet.

RSS 2.0