Bara vi två... tre

 
 
Igår chansade jag på att ta med mig Solsken när Tama och jag var ute själva. Det är ju en sak när hela flocken ger sig ut, att Solsken hänger på då. Men när halva flocken är kvar hemma, och grannhästarna likaså, då kanske det inte känns lika nödvändigt att följa med oss. 
 
 
Let's gooooooooooooo!
 
Först verkade det som att Solsken och Tama var världens bästa team. Jag hade dom båda i släptåg och dom gick i sakta mak sida vid sida. Sträckta linor, och mularna inzoomade på allt gräs. 
 
Sen satte jag upp och släppte Solsken lös. Tama och jag fick direkt göra upp om vad som gäller när man ska gå och/eller äta. Solsken försåg sig. Och typ struntade i att vi försvann.
 
Trodde att Tama och jag skulle få ta en snabbrunda själva, och fiska upp den borttappade ponnyn på hemvägen. Men så kom hon helt plötsligt supertravandes, nerför kalhygget, över bron, och nästan hela vägen fram genom skogen till vår väntande glänta. 
 
 
 
Red upp på berget, och sen testade vi en ny väg. ÄNNU högre upp på berget!
Konstigt nog var det sumpmark helt och hållet. Hur det kan vara det i sån lutning fattar inte jag.
Men Tama tog sig fram, verkade vilja visa sig på sin duktiga sida för att få fler matstopp.
 
 
 
 
Körde på sista biten hem, och väl hemma märkte jag att Solsken inte längre var med oss. 
 
Dumpade av Tama och gick tillbaka ca 1,5 km.
När Solsken fick syn på mig sken hon upp och kom och mötte mig!
Nästan som att hon bara väntat på att bli hämtad. Gulligt.
 
 
 
 
De senaste gångerna har jag ridit Tama med padden. Nästa gång ska jag ta sadel och träna mer i högt tempo.
Tama är en grymt bra klättrare, men behöver få upp mer distansflås. Så det kör vi nästa gång!
 
 
 
Inte mycket till sommarbete i deras lilla rastgård, men den har gjort underverk med figuren och hovarna!
Och eftersom Tamas humör hänger ihop med hur hon mår i kroppen är hon sitt bästaste jag just nu.