Reflektion

 
 
Nu har jag kommit hem.
Känslorna och tankarna har slutligen landat.
Bitterheten har gett vika, men besvikelsen sitter kvar. 
 
 
 
Redan på väg hem från Italien började ångesten krypa på. Det känns som jag köpt en nitlott för 5000 kr (+ omkostnader). En nitlott. Jag trodde att jag hade köpte in mig på en bilresa ner till ett räddningscenter där hovterapi skulle göra stor skillnad för hästar som haft det svårt. Men jag betalade, mer pengar än jag har råd med, för att i stort sett bara åka bil och äta pasta. 
 
Vi gjorde det vi kunde, hann och orkade. Bluff!  Vi gjorde helt ärligt inte en bråkdel av det vi orkade.
Om det är okej att dyka upp med fel sorts verktyg, noll tålamod, hård hästhantering och dåliga ursäkter, då står jag inte längre bakom begreppet Hovterapi. Det är inte särskilt terapeutiskt att begära att traumatiserade hästar ska stå blickstilla och hålla upp benen perfekt under hela verkningstiden. Det är inte heller särskilt terapeutiskt att räkna kvantitet före kvalitet.
 
 
 
 
Jag har känt mig så stolt över att jag jobbar med Hovterapi. Ett mjukt arbetssätt som ser till hela individen. Alla individer inblandade; hästen, ägaren och jag. Fysiskt och mentalt. Ett ärligt sätt att arbeta. Vi är det vi är, och vi vill det bästa. För alla.
 
Men det var inte vad vi hade att bjuda på i Italien. Det kändes rent ut sagt skit. Jag SKÄMDES.
Jag jobbar inte på det viset. Första gången jag träffar en häst, då får det ta den tid det tar. Efter några gånger, när vi litar på varandra, kan jag börja räkna med att vi är klara på strax under en timme. Men inte första gången. 
 
 
Efter en 3-timmarsdag på IHP, dag 2:
"Hur många hästar har du gjort Ninja?"
Två.
"Va, bara två?!"
 
Ja.
Jag gjorde klart två hästar. Koral och Julia.
Mer eller mindre helt på egen hand i hagen. Åtta fina balanserade hovar.
Det kändes bra. Det kan jag stå för till 100 %.
Mitt arbete. Som inte bara innebär filande, utan även tålamod, kliande, flexibilitet, och en trevlig stund.
 
 
Koral
 
Julia
 
 
Om jag hade känt mig nöjd med att bara verka hovar på löpande band så hade jag fortsatt hovslagarlinjen. Men jag vill inte jobba så. Det är inte jag. Hovarna sitter fast i hästar, och det är hästarna jag är intresserad av. Helheten.  
 
 
 
 
 
 
När vi klev ur bilen efter två dygn på autobahn, och möttes av de vackra landskapet Toscana ville jag inget hellre än att bara fortsätta njuta av just det. Men efter en dag på IHP, när jag insåg hur osynkade vi var som arbetslag, ändrade jag prioritet. Det viktigaste för mig blev då att vi fokuserade på hur vi skulle göra ett bra jobb. Men det fortsatte tyvärr att vara en sekundär punkt på agendan. 
  
Jag tror att hästarna på IHP hade tjänat mer på att vi fyra som åkte ner hade donerat 5000 kr var till hovvård, istället för att släntra in några timmar per dag och göra ett halvdant jobb. 
 
 
 
Kajsa
2017-06-02 @ 19:26:02

<3




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

equilogisk.blogg.se

Logisk Hästhållning - Vänskap, Samarbete, Kärlek. Träning, Lek, Utmaningar. Hälsa, Styrka, Naturlig Sundhet.

RSS 2.0