Rörande ögonblick

 
Herregud vad jag tjatar på ungarna som rider Solsken. Jag tjatar på alla som rider mina hästar egentligen, punkt slut. Det handlar om att sluta hantera och rida hästarna så hårt. Som att vi måste tvinga hästarna hit och dit i allt vi gör? Som att dom inte vill själva? Och vad är det då som är kul?
 
Hade turen att få med Ella ut i söndags. Solsken vill ju så gärna komma ut, och jag har som bekant 4 hästar...
Det första jag la märke till var att det strulade lite när Ella skulle ta på grimman. Jag fattade inte varför hon krånglade till det så. Men så kom jag ihåg vad jag själv fick lära mig på ridskolan. Att man skulle stå vid sidan om hästens huvud och trä på grimman (eller tränset) liksom framifrån och uppåt/bakåt, på ett sånt sätt att hästen inte kan komma undan. Jag minns att jag tyckte det var en bra metod, för när hästen väl underkastat sig sitt öde (att vara helt viljelös) fungerade metoden klockrent. Hästen visste att den inte skulle kunna komma undan, och accepterade alltså grimman utan krångel.
 
Jag har inte tänkt så mycket på att jag frångått den metoden förrän nu. Jag sa i alla fall till Ella att hon bara skulle hålla fram grimman, så sätter Solsken ner nosen i själv. Hon vill ju. Och så trär man bara över öronen sen. Alltså att man står framför hästen när man håller fram utrustningen. Då har den alla möjligheter att gå därifrån om den inte vill. 
 
När vi ledde upp hästarna till stallet förvarnade jag Ella om att jag kommer tjata på henne under hela ridturen, och att hon får försöka glömma allt hon lärt sig på ridskolan för en stund.
 
 
 
Och gissa om jag tjatade?
 
 
Nä, det gjorde jag inte! För det behövdes inte! 
 
Jag började nästan gråta när vi kom hem och jag skulle säga till Ella hur otroligt bra hon ridit. Nu blir jag helt rörd igen bara att skriva om det. Det var det bästa jag sett på länge! Ett sånt fint ekipage. 
 
 
Eftersom Kira börjar bli sig själv igen så ville jag ta med henne på en ridtur. Hon är som vanligt först fram när man kommer, så det känns superkul att hämta henne. Började med att leda henne eftersom hon inte är så bekant med omgivningen än. Tänkte att jag hoppar upp när vi kommit en liten bit. Tänkte jag. 
 
Tamas sadel hade vi lånat, den sitter nästan ännu bättre på Kira!
 
 
 
 
 
 
 
Men när jag skulle hoppa upp började hon konstra som en oinriden unghäst. Ett tydligt NEJ alltså.
Okej, traska vidare då. Traska traska. 
 
 
 
Ella red så fint på halvlånga tyglar, mjuk och följsam hela tiden. Så fort jag vände mig om möttes jag av ren harmoni. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det blev ingen ridtur för mig. Försökte hoppa upp igen lite senare, men Kira ville verkligen inte. Men eftersom jag vet att hon har velat bli riden förut så vet jag också att det kommer komma tillbaka. När hon känner sig redo. Så då väntar jag. Vi kan gå några promenader till.
 
 
 
 
 
 
Pratade med Kiras uppfödare för några dagar sedan. Då sa hon att sist när hon hälsade på Kira blev hon så positivt överaskad över hur lugn och avslappnad hon var. Hon sa att hon bara varit sån tidigare direkt efter ett träningspass när hon varit trött. Det blev jag jätteglad av att höra! Jag vet ju inte skillnaden, men jag märker mer och mer att jag kan lita på henne. Idag verkade jag henne helt lös i ligghallen. Hon var jättesnäll och stod så stilla och fint. Ingen nära-döden-spark rakt förbi ansiktet som hon gjort tidigare...
 
 
 
 
 
 
 
2
Anonym

Gud vad Solsken var duktig!😍 Hon är ju värld all kärlek!!😙 o det är du med😍

Vi syns MVH Ella.

Anonym

Gud vad Solsken var duktig!😍 Hon är ju värld all kärlek!!😙 o det är du med😍

Vi syns MVH Ella.

Svar: Du är grym på alla sätt! Grymt bra alltså! Kramar från mig och hästarna! <3
Ninja