Dag två här i Italien är nästan slut och det känns lite snopet. Vi har inte hunnit med så mycket som jag velat och förväntade mig. Och jag har inte fått feeling. Inte på riktigt. Hästarnas öden, historia och den dom har blivit på centret, det får stå tillbaka för att vi är stressade och ofokuserade. Jag hade helt klart andra förväntningar på den här resan. De fem hästar om dagen som jag hade räknat med att få jobba med blev en och en halv igår, och två idag. Och jag vet knappt nånting om dom. 

 

 

Laura, som jobbar på IHP, är jätterar och berättar gärna om hästarna så mycket hon vet. Hon frågar vad jag upptäckt för eventuella bekymmer när jag verkat klart, och hur hon kan hjälpa hästen med hovarna framöver. Eftersom vi inte kommer tillbaka om några veckor kändes det bra att få lämna över så mycket information som möjligt. Men jag hade velat göra det med fler hästar. 

 

Vad har vi gjort istället för att jobba? Jo, vi har njutit av de vackra vyerna, maten, vinet, osv.

Och det har varit riktigt nice, men... nu känns det bara futtigt.