Sedan en tid tillbaka har jag varit tvungen att prioritera jobb och fixande före ridning och träning. Jag vet inte riktigt när jag red Tama ordentligt sist, men det var längesen. Mina medryttare har ridit henne som vanligt och hon har även haft ett par gästridare. Så hon har inte gått sysslolös.

 

Allt lugnt. Tänkte jag.

 

Men Tama har börjat utveckla en otrevlig underhals och en grop framför manken. Tecken på att hon haft ryttare med hård hand. Vafalls?! Tänkte jag. Tog upp detta med mina medryttare och bad dom tänka sig för en extra gång vid inbromsning osv. Mjuka händer, tålamod, tydlighet. Ändå funderade jag på hur det hade kunnat bli så. Mina medryttare har ju alltid ridit bra. Konstigt.

 

Idag var det äntligen dags för mig och Tama att ta oss ut på en ordentlig runda. Som jag längtat!

 

Och svaret på varför Tama går runt och är spänd i nacken kom ganska omgående...

Tama är Tama. "Det lilla Helvetet." 

 

Jag tror väl att Tama är bra nu efter alla års kämpande. En duktig allroundhäst. Men jag får nog börja inse och acceptera att hon är den hon är. Ett enda stort motstånd hela tiden. Det går inte att ge henne bara mjukt och fint, hon MÅSTE ha ett motstånd. Och får hon inte det så hittar hon på ett själv, i detta fallet en motspjärnande underhals och att göra allt tvärt emot.

 

Hon fick minsann jobba denna rundan i skogen idag. Jag vägrade att ta i tyglarna en enda gång, hon ska inte få sätta fram underhalsen - no way! Jag sa "prrr" och om hon inte stannade hoppade jag av och backade henne över stock och sten, nerför slänter och uppför kullar och backar. När hon försökte äta manade jag på henne att gå i 8:or runt mig. Fyra 8:or varje gång. Och så höll vi på...

 

Tama kastade sig och stegrade sig om och om igen. Jag lät henne hålla på, det var ju hon som blev trött av det. Sista biten hem hade hon lite extra svårt för att stanna på mitt kommando. Jag hoppade av och backade henne, sen fick hon gå i 8:or resten av vägen hem eftersom hon inte kunde stanna överhuvud taget. Nästan hemma gick hon in i mig... Då backade jag henne hela vägen uppför backen, och den är riktigt brant och seg. Som hon kämpade. Bra för knäna! Hon var alldeles darrig när vi var hemma igen.

Jag är nöjd. Tror jag tar ett pass imorgon också.