Naldos död
Jag har aldrig avlivat en häst förut, men i torsdags dödade jag Arnaldo.
Det värsta var inte själva dödandet, utan tiden fram till den avgörande stunden då han skulle lämna oss. Att ta själva beslutet, det var riktigt jobbigt. Jag började fundera på när det skulle vara slut för hans del redan när jag köpte honom, så det har varit ett väldigt utdraget beslut. Då var han 23 år och skulle troligtvis ha avlivats om inte jag tagit honom.
När jag fick honom var han stressad i de flesta situationer, hade konstant lös avföring, kunde aldrig lämnas ensam ens i 10 sekunder, lyssnade inte på människan som hanterade honom, såg inte ens människan överhuvudtaget, och hade järnskor på alla fyra hovar med extremt dålig hovkvalitet. Detta var något som den dåvarande ägaren kämpade med att hjälpa honom med.
Att han skulle bli bra i magen tog över ett år. Få ordning på hovarna, lika lång tid. Få honom att stressa ner gick lite fortare, det var egentligen bara att undvika alla situationer som skulle kunna stressa honom, ex; rida med bett och korta tyglar, tvinga fram honom, lämna honom själv, och binda fast honom. När dom situationerna var borta blev han lugn och klarade av att se och vänta in människan. Tidigare slet han sig i dom flesta situationer, och ett kedjegrimskaft var standard vid in- och utsläpp.
Arnaldo är nog den allra snällaste hästen jag träffat. Det som är sorgligt med snälla hästar är att dom blir extramt utnyttjade. Om man inte förstår vad en häst klarar av fysiskt (och psykiskt) sliter man lätt ut dom. Man tror att det är lugnt eftersom hästen inte protesterar. I Naldos fall har han blivit totalt förstörd av sin stressade mage och alla fysiska krämpor som kommer av för hård träning. Utslitna kotor, rygg, knän och nacke.
Den sista tiden kunde han inte smälta maten och inte heller ta upp vatten ordentligt. Tarmarna var för trasiga. Jag har alltid matat honom extra för att han ska hålla hullet, men hur mycket gröt jag än gett honom har han bara fortsatt att tappa i vikt det senaste halvåret. Förra helgen var jag ledig och kunde vara med hästarna hela dagarna. Då märkte jag att Naldo inte längre var med dom andra hästarna utan gick iväg till andra sidan hagen och höll sig för sig själv. Jag undrar om han gjorde sig redo för att dö.
På torsdag morgon vaknade jag upp med magkramp och ångest. Jag visste inte hur jag skulle klara av att låta någon döda Naldo mitt framför mina ögon. Att vara den som leder honom och håller fram honom. Från att ha strävat efter att alltid vara sann och ärlig mot Naldo, någon som han kan lita på i varje situation, skulle jag denna dag lura honom att gå rakt in i sin egen död.
Men dagarna och timmarna före Naldos öde hade jag min underbart stöttande syster på telefon nästan oavbrutet. Hon hjälpte mig oerhört mycket, och det är helt tack vare henne som jag klarade att genomföra den dagen.
Jag: Jag vet inte hur jag ska klara det, jag kommer bryta ihop.
Syster: Du kommer att klara det, du kommer vara lugn och du kommer göra allt rätt, för hans skull.
Syster: Du behöver stå en liten bit ifrån så han inte ramlar på dig. Stå på gräset, inte på gruset, så att han landar mjukt och inte får grus i ögonen. När han har ramlat väntar du tills han är avblodad, sen går du bara därifrån. Du behöver inte säga nånting, men stanna kvar hos honom tills han verkligen lämnat sin kropp.
Jag: Herregud, jag kommer darra så när jag ska ta på honom grimman!
Syster: Nej, det kommer du inte göra. För hans skull kommer du inte göra det.
Den morgonen var allting så vackert. Blå himmel, höstsol, helt vindstilla. Hästarna fick frukosthö och sedan gjorde jag i ordning deras bunkar. Naldo åt inte av höet utan böjde fram sitt huvud i "kan du sätta på mig grimman"-position, då han vet att det brukar resultera i matning. Ja, jag ska sätta på dig grimman. När slaktbilen kommer, då ska jag sätta på dig grimman för sista gången.
När slaktaren kom hämtade jag Naldo och gick upp till ängen där jag ställt hans bunke med gröt. Kira, Tama och Solsken fick sin mat nere i hagen. Ingen reagerade på något sätt, varken före eller efter. Allt var så lungt. Dom är vana vid att Naldo tas åt sidan för extra matning, så det var inget konstigt med det.
När slaktaren frågade mig om jag var redo bad han mig titta bort, och så sköt han Naldo i pannan med bultpistolen. Direkt när Naldo ryckte till vände jag mig om i ren reflex och såg hur han stöp till marken. Även fast han landade med nosen först och benen under sig, rätade han ut sig och la sig på sidan. Slaktaren sa till mig att jag kunde gå, nu fixar han resten. Jag sa okej och började gå för att hämta Villemo, men vände om. "Ursäkta, men kan jag vara kvar en liten stund till?"
Satte mig bakom Nalods huvud och slöt hans öga med min högerhand medan jag strök honom över halsen med vänsterhanden. Slaktaren stack in kniven i bringan på honom och blodet började pulsera ut i gräset. Den stunden när jag satt där och klappade Naldos fluffiga varma päls medan slaktaren stod framför oss under solen och bara var tyst medan jag grät och sa farväl, det är minne jag kommer ha med mig länge. Det var så oväntat fint.
Jag föreställde mig att döden skulle vara brutal och hemsk, men det var ett lugnt och stilla avsked.
Jag är väldigt tacksam för det.
Naldo drog långa djupa andetag under hela tiden som blodet rann ur honom. Jag frågade slaktaren varför han andades, och han svarade att även fast han är hjärndöd så kanske inte skottet träffade den delen som slår ut andningen. Då tänkte jag att hur vet man att man slagit ut det delen som är medvetandet? Och så kände jag stor tacksamhet till min syster som sagt till mig att stanna hos Naldo tills han verkligen är helt död, eftersom man inte kan veta exakt när det är.
"Du vill inte lämna honom mitt i dödsögonblicket, låt honom få dö med dig vid sin sida."
Så jag klappade och klappade tills Naldo drog sin sista suck och hjärtat slutat slå. Sen gick jag därifrån, hämtade Villemo och gick rakt ut i skogen och grät. Men inte bara tårar av sorg utan tårar av glädje för att allt blivit så otroligt bra. När jag köpte Naldo visste jag inte om jag skulle ha nån större glädje av honom alls, mer än som sällskapshäst till Tama. Eller att han skulle ha någon gläjde av att komma till oss. Men han har gett mig otroligt mycket, och det känns så bra att veta att han fick tre fina sista år med oss.
Tack!
Av hela mitt hjärta; TACK.
Åhh, får tårar i ögonen 😭❤️