Jag har ju som du vet låtit Kira få sin tid hos mig. Ingen brådska. Inga krav. Allting nice.

 

Sen vi alla landat ordentligt här i Hedared och börjat få ordning på vår tillvaro, kände jag att det började bli dags för mig och Kira att ta upp vår träning. Sagt och gjort! Jag lejde en tränare som jag har förtroende för, och så började passet.

 

Det första jag reagerade på var att tränaren envisades med att jag skulle ha hälarna pressat neråt så att mina vader var spända. Jag red med barbackapadden, alltså inga stigbyglar. Jag skulle också pressa om med benen runt Kira för att sitta stadigt.

 

Sen när jag skulle få fram henne så skulle jag pressa med vaderna ännu mer. Så rider INTE jag i vanliga fall, vilket jag sa till henne. Men då svarade hon att jag måste rida så som hon säger annars får jag ingen bra sits. Eftersom jag betalat för hennes expertis så sa jag inte emot. Men jag kände genom hela passat att jag studsade mot Kiras ryggrad nåt fruktansvärt även om sitsen var lodrät. Inte bekvämt för nån!  Och redan där märkte jag att Kira blev väldigt spänd.

 

Jag skulle ha korta tyglar för att få bättre kontakt, och helst byta till ett träns med bett eller en repgrimma. Fraser som "hon krånglar", "hon hotar dig", "hon är svår", "hon tror hon kan vinna", "ignorera henne" och "rappa till henne med tygeln", gjorde att jag avslutade passet med en känsla av förlust. Ingenting gick bra, allt gick bara sämre och sämre tills vi avslutade lektionen. 

 

 

 

 

 

Då jag haft den här tränaren tidigare, fast med Tama, blev jag väldigt förvånad över sättet hon coachade mig på den här gången. Med Tama var det helt annorlunda! Jag kände oss verkligen sedda och lyhördheten var på max. Tränaren uppfattade Tamas känslighet bakom attityden och fick oss att träna på små små signaler och kroppsspråk. Kira är ju ÄNNU känsligare än Tama, upphöjt till 100, plus att hon är genomsnäll. Så varför jag skulle rida henne så militäriskt fattar jag inte. Och det blev ju en flopp också. 

 

Jag, som promenerat med Kira till paddocken och ridit max två varv och sen bara gosat och låtit Kira äta gräs för att hon ska få en positiv känsla om platsen, fick nu ett bakslag. Börja om då alltså. Okej. Jag får helt enkelt tänka som att jag har mig själv som elev, och så får jag ha lektion med mig och Kira precis så som jag skulle vilja ha det. Perfekt egentligen. Kajsa filmade!

 

 

 

 

 

 

 

Jag är så nöjd med vår omstart! Kira var lugn och lyhörd som vanligt igen. Vi hade KUL! Jag satt och smajlade hela tiden, och hade ett känslosamt lyckorus i kroppen efteråt. Min vackra underbara häst, stort tack för idag!