I början av sommaren skulle vi rida ut allihop. Emma skulle rida Tama, Linnéa Kira, Omnia skulle rida Solsken, och jag leda Sincero. 

 

 

 

 

Efter 150 meter dråsade Omnia i backen, blev rädd och ville inte rida mer. När hon låg på marken och jag skulle springa fram och trösta henne knäppte jag snabbt loss Sinceros grimskaft och lät honom ta vara på sig själv en liten stund. Solsken stod till en början helt förstenad, men strosade sedan iväg och betade. 

 

 

 

 

 

Det var när vi skulle fånga in hästarna igen som vi fick lite bekymmer. Solsken lät sig ledas med men Sincero sprang åt motsatt håll med högt huvud. Jag bara "Men åååhhhhhhhh!"

 

JAG håller inte på och springer efter honom, nä du! Så går det inte till. Ropade åt övriga gänget att hänga på, vinkade fram dom i färdriktningen och tog täten själv. Sincero får väl sprattla efter eller vad han nu vill göra. Skogen är fri. 

 

Till min förvåning travade han då raskt förbi hela ledet och snek in precis intill mig. Slöt upp och gick bredvid mig som att, ja då går vi väl igen då. När jag ändå höll griskaftet i handen kunde jag lika gärna knäppa fast det under hakan på honom och det gjorde jag. 

 

 

 

 

Resten av turen var lugn.