...han har varit halt! Jag som alltid skryter om att mina hästar ALDRIG är halta eller sjuka. Igår linkade han fram som ett skottskadat rådjur, stackarn. Idag hade han rörelse som vanligt igen, så förmodligen hade han sträckt sig eller vrickat nånting bara. 

 

Så istället hängde jag lite med Kira & Solskens nya medryttare. De provade på att vara i paddocken för första gången. Kira skötte sig så otroligt fint, bara jobbade på och var positiv. VÄLDIGT fint steg får jag säga. BRA!

Solsken... njaaaaaa... H Y F S A T duktig. Hyfsat. En utmaning helt enkelt, hahaha!

 

Sen skulle jag vara med och kolla så att Tamas nya medryttare, en jättesnäll kille på 13 år, klarar sig på egen hand. Han har ridit på ridskola i 7 år så det borde inte vara några problem. Men. Tydligen lär man sig inte nånting alls på ridskolan. Varken vad hästar äter, hur man sadlar, hur man sköter en häst, hur man sitter upp och av, eller ens hur man rider. Jag blev väldigt förvånad. När jag frågade honom hur man startar och stoppar en häst så svarade han: "Sparkar hästen i sidorna och drar i tyglarna."

 

Jag är helt mållös. 

 

I över en timme stod jag och tjatade om att FÖRBEREDA för skritt, FÖRBEREDA för att svänga, FÖRBEREDA för att trava, och FÖRBEREDA för att stanna. Men det var svårt. När man under 7 års tid fått lära sig att när man ska stanna så lutar man sig bakåt och hänger i tyglarna, helt utan förvarning. Och när man vill att hästen ska gå fram sprakar man den i sidorna, och vill man att den ska reagera snabbare så gungar man hysteriskt fram och tillbaka i sadeln. 

 

Jag säger bara oh my god. Jag hade ingen aning om att det kunde vara så illa.

 

Men jag ska starta en egen ridskola.

 

 

 

 

Igår red jag och Tama ut själva. Förväntade mig hennes vanliga osäkerhet, motvilja och hysteri, men den uteblev! Hon hade bra fart iväg och vart vi än red så bjöd hon till och kämpade vidare. Vi red upp på det högsta berget och trampade runt bra länge på ett stort kalhygge för att kunna hitta en väg ner igen. 

 

Efter en stund kom vi till skogen på motsatt sida där det sluttade svagt nedåt. Precis dit vi tog sikte på att gå in i skogen sprang en älg in före oss. Tama (som säkert hade sett och hört älgen hela tiden) spetsade bara öronen när jag sa att vi hänger på våran kompis, men ryckte till lika mycket som mig när vi plötsligt hörde ett gevärsskott.

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppade av Tama, som faktiskt blev lite skärrad, och så promenerade vi utmed skogskanten tills vi kom till en väg som ledde nerför berget. Tama gick med sin panna i ryggen på mig, och när vi kommit ner lät hon mig sitta upp och så småtravade vi resten av vägen hem.