Jaha. Här försöker man göra en god gärning och vad får man tillbaka? Ett stamp på foten! Så klart mitt uppe på, där stålhättan slutat för längesen. Ingen av mina "kompisar" tyckte synd om mig eller gav mig cred för att jag tappert kämpade vidare.

 

Tänkte att dom allt ska få se hur illa det är med mig, när min fot svullnat upp till dubbel storlek i en dramatisk svartblå nyans. Men efter en kväll runttrippande i gamla stan uppe i byn, på hårt åtspända sandaletter, DÄMPADES svullnaden istället. 

 

 

Som vi slet igår. Det är 30 grader varmt och flugorna bits hårt. Vi fick börja med dom lugnaste och mest hanterade hästarna. Men dom hade ändå vissa issues så det var inte direkt lätt för det. Och hovarna var gjorda av STEN. 

 

 

Det som var finast att se var att volontärerna som skötte om hästarna verkligen brydde sig om dom. Pratade om hur dom var, deras personligheter och deras roller i flocken. 

 

Det tråkigaste igår var att det var fullt på centret och att många många många fler hästar väntar på att  bli räddade. Men det gav mig en idé. Att jag ska ha en! Så har jag i alla fall räddat EN. För nu har dom ändrat sina regler om omplacering, så vissa hästar får bli bortadopterade. Men det blir längre fram i tiden när min flock krymper.