Uffe som inte blev min
Tiden går, och jag tänker mindre och mindre på Uffe. Hästen som jag trodde skulle bli min. Min att "rädda", hjälpa, rehabilitera, rida, beundra, älska. Hästen som bott i en för liten box i flera år. Så liten att han varit tvungen att bära en överrullningsgjord med skav som följd, för att inte fastna och dö när han lägger sig ner om natten. En box med två mörka väggar, och en presenning mellan sig och grannen. Mer tid inne i boxen än ute.
Och ute; ståendes ensam i en fyrkant av elektriskt stängsel. Ingen vän. Bara väntan. Väntan på att Människan vill använda honom till sina egna syften oavsett följderna. Följderna som inneburit hältor, ryggont, skav, inflammationer, hovbölder, pålagringar, etc. Som inte tas på allvar. En kort tids vila, sen fortsätter man använda hästen på samma sätt. Om igen och igen. Tills intresset tog slut. Då blev man mån om att hästen skulle "få det bra". Men skonsam rehabilitering, vila från järnskor, börja om, få riktiga hästkompisar; ett socialt liv, en egen flock, få vara någon; en egen person med ett eget liv. Det var inte viktigt för ägaren. Det viktigaste var att överrullningsgjorden skulle följa med hästen, att skorna skulle sitta kvar, att försäkringen skulle forsätta betala kommande veterinärbesök, och att han skulle "användas".
Jag stod på mig; hos mig ska hästen bli FRISK och STARK. Inga fler kortisonbehandlingar hos veterinär, inga fler inflammationer, hältor, och smärta. Då sa ägarna NEJ. "Du förstår inte Uffes bästa".
VARFÖR hände detta mig? VARFÖR skulle jag träffa Uffe och engagera mig i hans öde? Varför skulle jag bry mig så mycket, om det inte fanns nån mening? Det har jag funderat på. Väldigt mycket.
Det blev en knäpp på näsan. Jag kan inte ta andras ansvar, förändra andras verklighet, rädda dom som inte vill räddas. Jag kan inte förändra åsikter. Om Uffes ägares åsikt är att deras verklighet är rätt och bra, då är den ju det. För dom.
Det jag borde gjort, och kommer göra i fortsättningen, är att vara i rätt värld. Den som är rätt för mig.
Där jag mår bra. Där jag ser logiken. Där jag kan utveckals.
När jag svarade på Uffes annons blundade jag för ridbilderna med sporrar och hårda tygeltag.
Jag skulle blundat helt.
Det här är min värld. Det här vill jag se. Bara detta.
Min häst.
Som tycker om att vara med mig. Som lämnar sin lilla flock för en stund, går ensam över fältet in till mig i skogen, för att bara vara.
Med mig. En människa.
Min häst, som också har ett liv utan mig.
Jag har inte letat efter en ny häst.
Men jag behövde inte det.
Hon kom till mig.
Hon kommer nu till helgen!!!
