Äntligen lite efterbilder!

 
När renoveringen av det lilla stallet var klar kände jag mig så oerhört nöjd och glad. Det blev bra mycket finare och mysigare än jag trodde det skulle bli.
 
Men när det blev dax för hästarna att flytta in blev jag ledsen, för att det fanns inte någon plats för Kira. Så fort jag helt bestämt mig för att inte ha kvar henne byggde jag Solskens lilla vrå. Och sen var det liksom definitivt. Kira ska inte bo här mer. Så jag väntade med att ta in hästarna tills hon var borta. Detta stallet är för mina numera 3 hästar. 
 
Hästarna trivdes i sitt lilla stall från första stund. Dom smög in där och tittade runt, åt lite, bajsade och kissade, sen la dom sig och sov allihop. Nu har vi någonstans att vara när vi ska ta det lugnt, pyssla och fixa. En plats för oss. Äntligen! Slippa stå UTE i mörker, regn och blåst när jag ska fila hovarna till exempel.
 
Tredje gången som dom skulle få komma in (dom är inne 2-5 tim mitt på dan) behövde jag inte ens ropa på dom. Ena stunden stod dom uppe på ängen och glodde, i nästa stund hade dom sprungit ner till öppningen vid stallet och ville in. Mat får dom inne, men dom har lika mycket mat ute så det är inte det som avgör. Det måste helt enkelt vara så att det bara är gott att få vara inne en liten stund. Slappa.
 
Här har vi nu då äntligen lite före- och efterbilder. 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är med ny spänst i steget jag tar mig bort till stallet varje dag. 
 
 
 
 
Solsken fick en liten egen variant på box... Det stod mellan att göra en stallgång eller en tredje box. Det blev en bädd i ena änden av stallgången. Tillräckligt stor för att Solsken ska få plats att stå och ligga, däremot inte så mycket plats att traska runt på. Men då kan Solsken ta ett varv i stallgången. Det "lustiga" är att hon väljer att inte bajsa i sin kupé. Det gör hon i gången, sen går hon tillbaka till sin plats igen. 
 
 
 
 
 
2

Hon kommer inte tillbaka mer

 
Nu har hon lämnat oss.
 
Jag tänker väldigt mycket på hur det har varit och hur det blev.
Som flockmedlem var Kira en häst med stort hjärta och starka känslor. Hon har betytt mycket för hästarna, det har märkts. Tama har fulkomligt avgudat Kira.
 
Som människohäst har hon nog inte riktigt trivts. Vi ska ju hålla på och hålla på. Fixa och pyssla med hennes kropp, fila hovarna så gott som varannan vecka för att ha en chans att hålla dom balanserade med hennes felbelastningar. Och så rida nån gång ibland. Jag kan verkligen förstå att om man har ont i kroppen så blir det ett orosmoment att behöva bära upp en ryttare med eventuella krav på hur ridningen ska gå till.  
 
Om hon hade varit min The One, så hade hon kanske kunnat vara kvar och skrota i hagen ett par år till. Men Tama är min The One, och hon har kommit i skymundan när Kira alltid varit först fram och inte släppt fram någon annan. Jag vill inte förlora mer tid med Tama, och jag kunde inte rädda Kira så som jag trott. 
 
 
 
 
 
 Kira, när Naldo dog var du den ende som stod och ropade efter honom.
Kira, när du dog... Alla ropade efter dig. 
Nu vet dom att du är borta och dom är tysta.
Men varje dag är deras första fråga till mig: Kira?
Och jag svarar bara "Hon kommer inte tillbaka mer."
För om jag säger att du är död, tänk om dom frågar vem som dödade dig.
 
 
 
 
 
 

Vattenhålet

 
När jag flyttade in med mina hästar till Sörens place fanns det inget rinnande vatten där. Jag fick fylla dunkar hemma i köket och frakta bort i skuffen morgon och kväll. Våren 2017 grävde Sören fram en gammal brunn från en svunnen tid, och kopplade in vattnet i byssjan. Dessvärre är flödet inte fantastiskt i denna gamla brunn, så den sinar sommartid. Det var vi inte förberedda på förra sommaren, så det blev återigen att köra dunkar hemifrån.
 
Inför denna sommar hade Sören fixat en back-up. Längst ner i vinterhagen springer det fram en källa. Där grävde han ur och satte in ett par rör så att det skulle fungera som vattenhål till törstiga fålar. Vattnet är tipp topp, det är samma vatten som gårdarna runtomkring har som sitt dricksvatten, och jag går själv dit ner och dricker när jag är törstig.
 
Tre av hästarna gillade sin drickfontän från första stund. Den fjärde (host Kira host) OGILLADE den från första stund! Så hon fick ha en egen balja bredvid den första tiden. Men efter någon vecka såg jag henne smyga fram till källan och dricka djupa härliga klunkar av det kalla porlande vattnet.
 
Denna sommar har jag varit bortskämd med att inte behöva tänka på att fylla på vatten en enda gång till hästarna. Det har flödat! Förhoppningsvis kommer det flöda året runt så länge det inte blir 18 minus. Vi får se.