Hovslagare - Hovvårdare - Hovterapeut
Allt blev rätt.
Min första lärare var Tama.
Hon lärde mig att stå upp för mig själv och att lita på min styrka.
Min andra lärare var min hovslagare.
Han lärde mig hantverket kring hovar. Med mycket tålamod delade han med sig av alla sina trix och hemligheter. Genom hans ärlighet och kunskap fick jag veta att hovlsageri bara är en kuliss. Att hovslageri är en utdöende konst, men att den fortfarande hålls vid liv tack vare okunskap och tradition. Nu i efterhand är jag så tacksam över att jag fick just honom som lärare. Hans sätt att lära ut gjorde mig frustrerad då, men nu äntligen förstår jag vad han menade.
"Ta alltid kontakt med hästen innan du tar i den. Be den om hoven innan du lyfter upp den. Titta på hoven en stund och föreställ dig dens perfekta form och funktion. Verka därefter."
Jag fick träna på fölston och avdankade travhästar som stod stilla när jag långsamt kände mig fram med raspen. Efter några månader fick jag mitt självförtroende stärkt.
"Du har känsla för detta, du är en hantverkare."
Och så fick jag börja sko. Dressyrhästar, hopphästar, travhästar. Tävlingshästar. Det gick bra, men det kändes inte bra. Jag började se att hoven tappade funktion; hästarna var stela, sneda, felbelastade, osv. Jag började fråga mer, och även kraftigt ifrågasätta. Till en början fick jag de vanliga hovslagarsvaren, men efter mycket tjat fick jag ett annat svar:
"Det är så hästägare vill ha det! Problemet ska fixas med en järnsko. Det finns tyvärr inte en sko i världen som kan göra en hov frisk. En sko är aldrig lösningen på ett problem, bara en tillfällig lösning på ett symptom. Skulle jag tala om vad som krävs av hästägaren för att hästen verkligen ska fungera blir jag utan kunder."
Och där tappade jag både lust och drivkraft. Det var fel. Det var alldeles på tok fel. Men vad var rätt?
Jag åkte hem och drog av skorna på Tama, och så funderade jag på vad jag skulle göra härnäst.
Då kom nästa lärare.
Min tredje lärare var Hovformsspecialist enligt SANHCP.
12 x 2 intensiva timmar om hovar. Det är mycket. Det är så mycket fakta att man kan inte ana. Jag satt som en fågelholk och utropade "Ahaaaaa!!!" var femte minut. Det fanns ingen tid för eftertanke, utan det proppades in information i skallen, och pennan anteckande så pappret glödde. Han hade ALLA svar på mina frågor. Allt som saknats i hovslagarkunskap, alla pusselbitar som inte riktigt passat, satte sig på plats. Pusslet blev helt. Jag såg bilden klart.
Sen fick jag egentid. Jag läste på, pluggade vidare över internet, och tränade barfotaverkningsmetoder på mina egna hästar. Och det visade sig att alla frågor inte riktigt blivit besvarade ändå. Jag förväntade mig fler svar från hovformsspecialister och gick en dagskurs/föreläsning i deras regi. Men det tog stopp. Så jag tvekade inför att fortsätta utbilda mig genom SANHCP. Det kändes inte rätt. Och jag blev hängandes i luften. Jag kom inte vidare, men livet gick vidare ändå.
Och så kom min tredje lärare; Carola Lind.
Lite med dunder och brak. Nu blev det verkligen allvar. Allvaret blev verkligt. Öppet och utmanande, men samtidigt ärligt och ödmjukt. Så mycket nya tankar, erfarenheter och nya frågor. Så svårt till en början att det länge kändes omöjligt. Carola ställer höga krav men delar också ut höga vinster. Den här gången kom det inga direkta svar på mina frågor, utan det jag fick var ledtrådar till hur jag själv kan hitta svaren. Men svaren visade sig vara större än den ursprungliga frågan. Svaren svarade på tiotals, hundratals frågor, men födde också nya.
Det jag lärt mig nu är att det alltid kommer att finns frågor, och att svaren kommer när dom kommer. Frågorna gör det intressant. Frågorna håller intresset vid liv, och lusten att få veta mer, uppleva mer och känna mer. Frågorna bevisar att det inte alltid finns ett svar. Inte just nu.
Jag startade mitt LIV när jag träffade Tama, och höll mig svävande tack vare möten med fantastiska personer genom åren. Jag började landa när jag träffade Carola. Nu känner jag jorden under mina fötter, i mina drömmar dansar jag barfota. Jag står stadigare och tittar uppåt, utåt. Jag ser mer och jag känner mer. Och viktigast för mig; jag förstår mer. Känslorna är inte överallt, högt och lågt. Dom är där hela tiden, men lite mer i balans. Det behövdes. Som häst- och hovterapeut behöver jag vara i balans. Och snart är jag där. Både i mig själv och officiellt. Jag är en terapeut. Inte hovslagare och inte hovvårdare. Hovterapeut.
Ta tillvara på din själhäst. Den du har närmast hjärtat. Den som verkar omöjlig, men som du om och om igen tar i försvar. Som hör ihop med dig, speglar dig, och kan lära dig mer om dig själv och om allt. Fråga den; Vem är du? Kanske får du svaret; Jag är allt som är du, eller allt du vill vara.
