I somras när vi var på HoseVision Festival hade dom rasuppvisning. Fjording, Frieser, Knabstrup, Ardenner, Shetlandsponny OCH Gotlandsruss, m.m. Vissa visade sina hästar vid hand, andra red. Hon som hade gotlandsrusset red, och hon var VUXEN. Och det såg faktiskt inte mycket konstigare ut än när man rider en islandshäst. 

 

Så jag har googlat lite på vad man rekomenderar i vikt på ett russ. I olika trådar på hästforum läser jag att vuxna upp till 65-70 kg rider sina russ utan att ha märkt av att dom skulle ta skada av det. Dom har alltså ridit dom hela deras liv utan problem. Då har russen i och för sig varit ca 130 cm höga. De som haft russ i Solskens storlek, 120 cm, har vägt upp till 60-65 kg. 

 

Jag hittade även en forskningsrapport om viktpåverkan på islandshästar och gotlandsruss. Upp till 60 kg i vikt hos ryttaren visades ingen påverkan alls i trav och galopp. Över 60 kg blev hästarna något mer ansträngda med högre puls och högre mjölksyrenivåer. Inga tester gjordes vid hoppning eller hur lederna ansträngdes. 

 

Jag är FÖR skonsam ridning, men jag är också FÖR ett händelserikt liv. Så för att Solsken ska få ut mer av livet än att bara gå som sällskap och bli sporadiskt riden, funderar jag på att rida henne litegrann själv. Även om det är lite tyngre så tycker jag att jag tillhör skaran av hyfsat bra ryttare, så då blir det lite skonsammare ridning tack vare det. Jag tänker också att hon har gått ner ca 50 kg sen förra året, så då har vi lite mer spelrum viktmässigt. 

 

Sagt och gjort! När Isabellas kusin Hanna red i paddocken hade hon svårt för att hålla Solsken på ett rakt spår och i jämnt fart. Det var start och stopp, hit och dit, vägran och back, utan att Hanna hade så mycket att säga till om. Sen fick minsta bonusbarnet rida. Det gick ännu sämre. Och så står jag där intill och gapar på dom, jag menar; hur svårt kan det va?!

 

Så jag hoppade upp. 

Bonus: "Jag tycker du ser lite stor ut på henne..."

Jag: "Jag är stor."

 

För det första blev jag väldigt glad över att Solsken inte verkade bry sig nånting om min vikt. För det andra att det blev väldigt uppenbart att hennes krånglande berott på att hon inte fått rätt signaler. Hon backade och ålade sig med mig med, men när jag visade att jag var nöjd när hon gick fram, spetsade hon öronen och gjorde det. Jag hoppade av efter ett halvt varv i paddocken. Det fick räcka så första gången. Men redan på den korta sträckan hade vi lärt oss en hel del. Solsken behöver en trygg och tydlig ryttare med tålamod och förståelse. Man måste lämna utrymme framåt i rätt ögonblick, vänta exakt så länge som det behövs, ge ny signal innan det gått för lång tid, slappna av och låta henne känna sig fram, men inte slappna av för mycket för man måste samtidigt ge stöd i rätt riktning. Inte helt lätt.