Tamas första tid som barfotahäst var inte lätt. Hon kunde gå i hagen bra, men ut på ridtur gick det inte alls. På vanlig grusväg stapplade hon sig fram, och om det var grövre grus linkade hon som att hon fått en spik i foten. Jag köpte 4 st Equine Fushion joggingsko för häst till henne, men till och med med dom så kunde hon ömma ibland. Jag fick lägga i extra sulor för att hon skulle kunna ridas utan problem. 

 

Det tog ungefär ett och ett halvt år innan jag kunde lägga dojjorna på hyllan. Men tack vare gympaskorna kunde jag rida hela hennes rehabiliteringsperiod. Innan jag tog beslutet att dra av skorna för gott, hade jag ställt in mig på att göra det som är nödvändigt för att hon ska bli helt bra i hovarna. Om det så innebar att jag inte skulle kunna rida henne på ett år, eller till och med resten av hennes liv. Hon var viktigast, inte mitt nöje att rida.

 

Och hade hon blivit så dålig i hovarna att hon hade haft problem att gå i hagen, ja då hade jag fått lägga i en växel till. Om hovarna inte fungerar beror det på att hästen inte fungerar. Jag kan inte äga och ha ansvar för en häst som jag vet har en funktionsnedsättning som beror på människans påverkan. 

 

Det finns massor av förberedelser man kan göra för att stärka hoven innan man drar av skorna. Och det finns gott om duktiga och erfarna hovvårdare som kan hjälpa till, coacha och stötta under rehabiliteringsperioden. 

 

Tama är numera en stark häst med funktionella hovar. Hon är fri från järn, och springer med lätta hovar.