Natten till onsdagen, permiärdagen för Kira-ridningen, låg jag på Akuten. Alltså HELA natten fram till 10:30 onsdag förmiddag. Det började med att jag tyckte att det kändes konstigt i mitt ben, upptäckte ett ovanligt rödsprängt blåmärke i knävecket, och upplevde domningar i benet, och även i foten och handen på samma sida. 

 

Jag skojade med min syster i telefon om att jag fått en propp, och att jag googlat Testamente. För vem orkar hålla på och åka till vårdcentralen och sånt? (Det finns för övrigt att ladda ner ett juridiskt korrekt testamente för 225 kr.) Det får gå som det går, och så får jag bara se till att ha nedskrivet vem som tar hand om mina hästar när jag vandrat vidare till eftervärlden. Ilona skrattade med, och sa att lite proppar är ofarligt, det dör man INTE av. 

 

Men Fredrik reagerade annorlunda. "Jag tycker du ska ringa sjukvårdsupplysningen."

Sen satte han vinet i vrångstrupen när sjukvårdsupplysningen upplyste mig, att om jag inte genast får nån som skjutsar in mig till akuten skickar dom en ambulans. Jag fick absolut inte köra själv, så Fredrik fick vara chaufför, och jag ångrade att jag inte gjort stallet innan jag ringde det samtalet.

 

Vi fick komma in på ett rum ganska snabbt, dom tog EKG och blodprov. Sen fick jag ligga på en brits och vänta. Fredrik halvsov på en stol i hörnet. Allteftersom timmarna gick och jag slumrade på britsen, gick Fredrik ut och la sig i bilen för att försöka sova lite. Läkare efter läkare, och sköterskor som avlöste varann, kom in med jämna mellanrum för att undersöka, ställa frågor och ta fler prover. 

 

Till sist, när morgonen för längesedan grytt, kom den sista läkaren i raden tillbaka från ett sista överläggande med överläkaren.

Och detta blev diagnosen:

 

 

Jag    fick    en    sån    jäääädra flashback till när vi var på väg hem från cykelfesten i lördags natt, och inför en riktigt lång uppförsbacke hör Fredriks snusförnuftiga stämma: "Nu ska jag lägga in en lägre växel på min cykel, trallala..." där han sitter på sin splitternya cykel, och jag då; på min begagnade, troligtvis stulna men ännu troligare skrotade cykel från tidigt 60-tal, utan växlar. Jag bet ihop och tänkte FAN heller att han ska cykla före mig, tog i så jag trodde jag skulle kräkas och tvångstrampade mig uppför hela backen.

 

Det var ju väldigt moget.

 

Jag backade ursäktandes ut från Akutmottagningen, med mössan i hand och skamsen blick.