Samtal med Solsken
Jag har nu haft Solsken i några år men har inte gett henne möjligheten att få prata av sig. Varför inte då? Nä, men det har aldrig varit några särskilda bekymmer med henne eller känts som att hon velat berätta nåt. Dom andra hästarna har ju haft lite issues så det har varit mer angeläget med dom.
Men jag vill inte att Solsken ska känna sig diskriminerad så nu har även hon fått chansen.
Det roliga med hennes samtal var att hon faktiskt inte hade något särskilt att säga! Hon bara berättade om hur vi har det, vad vi gör och sådant som är viktigt att tänka på i våra rutiner.
Det var en lättnad att hon inte känt sig förbisedd, och kul att vi i princip delar samma uppfattning om hur saker och ting ska skötas.
En sak som jag funderat en del på är om hon gillar mitt namnbyte på henne. Hon hette Deona fram tills jag köpte henne då hon var 9 år. Tyckte inte om det namnet som är en mix av hennes mammas namn: Leona och hennes pappas namn: Duktig. Min syster heter Ilona, min kompis hund hette Leona, plus att jag antog att smeknamnet på henne skulle bli Deodorant eller Deo. Namnförslaget "Solsken" kom faktiskt från Fredriks barn, och jag tyckte det var helt klockrent då Tamas tidigare allra bästa vän i hela världen hette Månsken.
Helt apropå ingenting säger Solsken så här:
"Det sägs ofta att det skiner eller lyser om mig eller omkring mig. Jag är och blir stolt över de orden. För så har det ju inte alltid varit."
Och helt apropå ingenting säger hon också:
"Asfalt är inte min grej."
Hahaha!
"Man blir ofta som man umgås, sägs det ju lite klyschigt, men så ÄR det verkligen.
Min matte nu hon är helt fantastik på alla vis. Hon går mycket på knä."
Det är väl det jag gör mest tillsammans med Solsken; sitter på knä och filar hennes små hovar.
Sincero var utanför hagen ett par gånger nu i somras. Det var när jag frångick rutinen att ta "in" dom på dagarna och lät dom vara kvar på sitt nattsommarbete även på dan. I och med att sommarhagen var lite provisorisk var det ganska enkelt för Sincero att ta sig ut. Detta verkar Solsken ha uppmärksammat.
"Det kantas nu av mycket tänk kring stängsel för oss på fyra ben. Dalen är faktiskt aktuell att fixas/ordnas med. Man BÖR ha koll på de andra, de på besök. För... de drar ner så jämrans mycket, så lätt hänt att någon befinner sig där den inte bör. Har ju som bekant hänt förr. ”Vispen” är oerhört altert vad det gäller."
Jag frågade hon som pratade med Solsken om vilka "besökarna" är. Om det är medryttare eller svampplockare eller vad?
"Det känns mer som att hon pratar om vilda djur." Så klart, hahaha!
Jag ANTAR att "Vispen" är Sincero. Det namnet passar honom bra!
"Det händer ju liksom ibland, att vi är flera på våra färder ute i naturen. Jag är ofta nr 3 då. Det känns bra. Det ”häschas på” så infernaliskt där framme. Jag lunkar liksom hellre på i min egen takt."
Det gick faktiskt inte att ha någon annan ordning än att Solsken gick som nummer 3. När vi var ute alla 4 tänkte jag att de stora hästarna kunde gå ihop och så får Solsken gå sist i sin egen takt. Nej du! Solsken sparkade bakut i Kiras ansikte så tänderna skallrade när vi försökte ta tredjeplatsen. Nu är vi ju bara 3 så nu blir det väl lättare med ordningen.
"Min alldeles egna plats i ”skjulet” är allra längst in till vänster. Där tycker jag mig ha koll. Koll är bra
Vi ska på sikt in mer och mer. Tänk på ordningen vi går in genom dörren. Det är viktigt att ha koll på hur det ser ut innanför dörren, särskilt där till höger."
Så smickrande att vårt fina lilla stall upplevs som ett skjul i Solskens ögon. Att ordningen är viktig vid in och utsläpp är för att jag oftast tar in alla hästarna genom Solskens dörr. Då måste Tama in först, sen Sincero och sist Solsken. Viktigt! Till höger hänger redskapen.
"Jag kan inte förmå mig att tänka annorlunda eller ens vara en annan än den jag är. Jag är så innerligt glad för att jag är jag och att jag i dag befinner mig där jag är. Jag kan ha bättre och sämre dagar, så är det ju för oss alla levande individer, som vandrar omkring i någon form på denna Jord. För mig handlar/ter det sig mycket då som att jag liksom går iväg för mig själv. Känns igen va? Jag hittas ibland långt ner i hagen, då är jag lite grand i min egna värld och bara lullar omkring."
Solsken kan verkligen vara i en helt annan ände av hagen. Och när jag väl hittar henne ser hon så där påkommen och förvånad ut. Känns otroligt skönt att hon trivs hos oss. Ibland har jag funderat på om hon skulle ha det bättre hos någon annan, men det verkar ju inte så.
