Equipatutbildningen har börjat!

 
2016 kommer vara ett pluggets år för mig. På bara ett år ska jag lära mig allt det går om hästens fysik, hur den fungerar och varför, vad man gör åt det, förebyggande, efterbehandlande och allt däremellan. Basmedicin, healing, ännu mer om hovar, och eventuellt att kunna prata med djur. 
 
Nu i början har det handlat mycket om healing, och nästa steg är att lära mig hästens anatomi; inifrån och ut. 
 
Det här med att få healingen att FUNKA, och att VERKLIGEN kunna prata med djur, det är jag fortfarande väldigt skeptisk till. Men jag är nyfiken på att testa. Går det så går det. 
 
 
 
 

Dressyrtermer

 
Ja, vad betyder allt egentligen...?
 
 
 
 
 
 
 
dressyr - dressyrtermer - lexikon

Tandläkarbesöket med Arnaldo

 
Det var blandade känslor igår när vi åkte hem med Arnaldo.
Vi fick i alla fall med honom hem, men... tyvärr med ett tråkigt besked.
 
 
Veterinären började med att rutinmässigt lyssna på hjärtat. 
 
 
 
Efter noga lyssnande tog han av sig stetoskopet och ställde sig framför mig med allvarlig min.
"När lyssnade en veterinär senast på hans hjärta?"
Jag "Öh... jag vet inte, jag har bara haft honom i 1½ år."
Vet. "Vet du om det var någon särskild anledning till att han såldes?"
Jag "Det funkade inte bara, och så funderade dom på att avliva honom för att han är så gammal, men jag tänkte att han kanske har några år kvar." 
Vet. "Han har blåsljud på hjärtat. Det sluter inte tätt när det pumpar utan läcker tillbaka vid varje slag. Hans hjärta är väldigt svagt, och... det finns tyvärr ingenting jag kan göra."
 
Innan jag hann bryta ihop (stod som fastfrusen med sammanpressade läppar och hade slutat andas), fortsatte veterinären:
"Om jag sederar honom kommer hjärtat att stanna. Jag kan alltså inte undersöka eller behandla honom. Men jag kan titta hur det ser ut i munnen på honom."
 
Okej... Han ska alltså inte dö nu? Tog upp andningen igen. 
 
 
Jag fick lyssna på hur Arnaldos hjärta lät, och det var inget vidare. Det liksom tjoffade svagt istället för att slå ordentligt. 
 
 
Veterinären körde sedan in båda händerna i Arnaldos mun, med den ena höll han i tungan och med den andra kände han på tänderna. Han upptäckte att Arnaldo bara tuggar på ena sidan, har en hel del fickor och några vassa kanter. MEN det är ingen större fara så länge han har aptit och äter. Jag kan blötlägga lusernpellets och ge honom så att han inte tappar i hull.
"Han klarar detta, dom anpassar sig precis som dom skulle gjort i det vilda. Han kan leva i många år till."
 
Angående hjärtat så skulle jag ha det i åtanke när han rids; att han inte tar ut sig för mycket. Och så får jag absolut inte spänna åt sadelgjorden hårt, då det trycker över hjärtat så att det inte orkar slå. (Inte konstigt han svimmat när man spänt åt sadelgjorden tidigare! Vi har alltså nästan tagit livet av honom när vi sadlat!) Han klarar inte av att förlora mycket blod om han skulle råka ut för något. Och ifall han blir sjuk eller skadad, och måste sederas, behöver jag vara förberedd på att ta bort honom direkt, att det inte finns någon räddning för honom i så fall. 
 
Veterinären sa sen att han kunde testa att raspa bort det vassa på tänderna utan att ge lugnande. "Det kanske går." Jag förvarnade om att Arnaldo är väldigt stark när han inte vill vara med på nåt, och kände mig lite skeptisk till att det skulle funka. Men gamle Naldo visste att detta var för hans egen skull. 
 
 
Så fort veterinären började raspa stod Naldo helt still och lät honom hålla på. 
"Åh, så klok du är. Vilken fin häst ni har!"

Inga vassa kanter kvar. Arnaldo stod och provtuggade en stund och verkade nöjd.
 

Efter massor av beröm till Arnaldo som skötte sig så exemplariskt, sa veterinären att vi inte behövde betala nånting för besöket.
"Det var intressant detta för mig också. Kom tillbaka om ett år så tar vi en titt igen."


Sen frågade veterinären om vi ville ha kaffe, och när vi tackade nej och sa att vi behövde komma hemåt, hjälpte han och assistenten till att lasta Arnaldo iklädda varsin sketful JOFA-hjälm och knäskydd. Det var nog årets gulligaste händelse. 

Jag tror jag har hittat en veterinär med ett hjärta av guld: Ionel Barbos
 
 
En sak till. Min nervositet om hur Arnaldo är att lasta och köra själv, är helt borta. Det är lätt som en plätt! Bara en lina bakom, så gick han rakt på utan att hejda sig. Stod still hela vägen, och när vi väntade på vår tur stod han lugnt och stilla kvar i transporten. Så nu vet vi det. 
 
 
blåsljud på hjärtat - halvblod - hjärtfel - hästtandläkare - pensionär - veterinärbesök
1