Före insekterna

 
Det är nu hästar är som bäst. NUUUUU!!!
 
Vädret är lagom varmt.
Lagom fläktande bris.
Inga insekter (förutom en nyvaken humla).
Vinterpälsarna är så gott som borta.
 
Allt är underbart skulle jag vilja påstå.
 
 
Vad man än tar sig för ute är mysigt. Bygga staket, gräva, skyffla, kratta, mocka, osv. Linnéa tycker mer och mer att utomhusaktiviteter i all form är tråkigt. Hon valde därför FRIVILLIGT att stanna hemma och städa medan jag var hos hästarna igår. WIN!
 
 
Red ut med Emma som fick prova att rida Tama för första gången. Emma har kommit och pysslat med Solsken varannan vecka sen ca ett halvår tillbaka. När vi nu skulle rida ut råkade jag ställa mig lite närmare 12-åriga Emma och upptäcker ganska förbluffad att hon är längre än mig! Så hon fick uppgradera sig till Tama. 
 
 
Jag red min fina bruna Kira. 
 
 
 
Sen vi kommit mer i ordning och allt verkligen börjar sätta sig och fungera, har jag kunnat vara mer närvarande i allt jag gör med hästarna. Inte bara stressa för att hinna fixa allt som bara funkar halvdant om ens överhuvudtaget. Det där lilla, de extra minuterna jag stannar upp i hagen, pratar och kliar allihop, ser dom, det gör otroligt stor skillnad i hanteringen och ridningen. Vi har kontakt hela tiden. Det blir inte en "grej" att ta ut dom på äventyr eller träning. Våra världar smälter ihop.
 
 
 
 
De diskussionerna jag haft med mina medryttare-på-prov i vinter har alla handlat om att inte hänga i tyglarna. Att det inte är en del av sitsen att ta stöd i händerna. Sits och tygeltag är separat. Detta har jag även ventilerat med Emma, så nu när hon skulle rida Tama för första gången hade hon redan ett hum om hur hon skulle rida. Hon tyckte det var ovant, men när hon märkte hur lugn och lyhörd Tama var kändes det bra. 
 
 
 
Det är så jäkla skönt att se mjuka avslappnade händer. Det har varit lite för mycket raka hårda armar i raka hårda tyglar den senaste tiden. Nu får det vara bra. Nu ska det bara vara bra. 
 
Tama var jättenöjd, åh mitt hjärta!
 
 
 
Hade tänkt köpa boots till alla hästarna för de där torra hårda sommargrusvägarna som kommer nu framöver. Men jag vet inte om det behövs, för igår råkade vi ut för just det men hästarna trampade på som ingenting. Den där grusgången i hagen har kanske gjort ännu mer susen än vad jag kunnat hoppas på?
 
 
 
 
Idag åskar det och spöregnar.
Idag ska vi bygga staket. Mer staket.
 
Vi hörs!
 
 
 
 
 

Mjukisbrallor

Hej!
 
Den här ängen har jag ridit förbi så många gånger. I förrgår övertalade jag Tama att trava upp där, och då hittade hon en öppning i muren och en NY skogsväg! Bra Tama!
  
 
 
 
 
 
 
 
 
Red på hit och dit tills vi inte kom längre. 
Vände rätt om och Tama visade att hon kunde hitta tillbaka genom skogen utan problem. 
En lugn och lite händelselös ridtur. Väldigt mysigt, men inget särskilt att berätta. Skrattade högt flera gånger för Tama gjorde såna gulliga skutt att jag studsade ½ meter upp och ner på padden. 
 
Det enda jag kan berätta är att jag red i gråa sladdriga mjukisbrallor och gympadojjor med hål i. På tillbakavägen passade vi på att galoppera över ängen. Den gränsar till vår nya granne som har två täckeshästar i varsin pytteliten fyrkantshage. VARFÖR vill man "imponera" på dom där som rider mer "seriöst"?
 
Mitt i galoppen när jag inser att min mobil håller på att studsa ur fickan på brallorna, lutar jag mig bakåt för att kunna hålla tag i brallorna med ena handen, alltså bara knyckla ihop tyget ovanför fickan så att mobilen inte kan studsa ut. Tyglarna håller jag löst i högerhanden, vänsterarmen är i en krampaktig vinkel med väldigt mycket grått tyg i en boll i handen = knepigt hög midja på mjukisbrallorna fram, bakåtlutad i nästintill gynekologstolsits, och mitt framför nya grannens hästgård bryter Tama av till shettistrav. Det var INTE det första intrycket av min ridning jag ville ge mina grannar. 
 
Idag ska vi bygga staket. 
 
Vi hörs!
 

I mitt huvud...

 
   ...har jag skrivit blogginlägg nästan varje dag. 😊 
 
Mest gnälliga inlägg faktiskt, så du behöver inte känna att du gått miste om nån härlig inspiration eller så. 
 
MEN. NU. Har inspirationen kommit tillbaka! Och energin och positiviteten och GLÄDJEN i att ha hästar igen! Lusten att börja skriva, har även den kommit tillbaka. Jag har gjort upp tusen planer med hästarna, varav hälften redan är igång. 
 
Men detta inlägg kommer vara en snabb tillbakablick på den senaste tidens tröga, deppiga, hopplösa senvinter.
 
Min plan om hur jag skulle hålla dom bruna hästarna i hull med att köpa täcken för TUSENTALS kronor sket sig. 
Inte för att ponnysarna egentligen kanske BEHÖVDE täcken, så fick dom det ändå helt i onödan. Tamas täcke slet Sincero i två halvor. Solskens täcke var som ett vandrande cirkustält trots att vi valde rätt storlek till henne. Okej, skit i det då. Över till dom bruna hästarnas täcken: 
 
Sincero slet loss hela spännet fram på sitt (dubbelsytt i kraftig nylon), sen ålade han sig ur alltihop i ett stycke med maggjordarna fortfarande intakta. Jag fattar vinken.
 
Kiras täcke fick vara ifred från Sincero och hade bra egenskaper, tills jag märkte att det klämde över mankammen EXAKT där hon är så spänd. Det vill jag inte förvärra, så det vara bara att hysta det täcket med.
Sammanlagt 5000 kr i sjön. Tack å hej!
 
 
Jag står åt andra hållet för jag gör lite som jag vill.
 
Kläm & Skav
 
 
 
Räddningen för de bruna hästarna har varit lucern och havre i mängder. Vitaminer och mineraler för återigen tusenlappar. Tjock varm päls och massor av energi som dom inte gjort av med alls utan blivit till fett alltihop.
 
 
 
 
Tack vare snön så har hästarna kunnat äta överallt i hela hagen, istället för bara kring hönäten. Så dom har fått strosa runt väldigt mycket i vinter. Det har gjort dom gott i hovar, kropp och själ.
 
 
 
 
 
Vad det gäller träning och ridning så har fokusen legat på Kira och Tama som vanligt. Kira är nu bra igen efter en lång uppförsbacke med medryttarna. Nu är hon medryttarfri och det är bara jag som rider henne. Linnéa får prova nån gång ibland, men om inte Kira vill så vill inte Linnéa heller och då bryter vi där.
 
 
 
Allt som är provisoriskt i hästarnas värld, så som exempelvis stall och staket, har under vintern gett vika för vädrets makter och annat i omgångar. Då har hästarna rymt. MEN, det som gör mig otroligt glad är att trots att världen helt plötsligt är fri för dom stannar dom kvar hemma. Det blir ett kvitto för mig att dom trivs i sin lilla värld. Dom har inget behov av att bralla loss och ge sig iväg. 
 
 
Tama och Solsken har hittat lucern-spill på gödselhögen.
 
 
Kira gick och ställde sig vid bindbommen och låtsades som ingenting.
 
 
 Och Sincero strosade runt i godan ro bland byggnader och maskiner.
 
 
 
 
 
Hörs snart igen!