Bruna hästar och lösdrift

 
Nu när det fryst på ordentligt och kylan gått från rå till riktigt ruggig, tog jag mig en allvarlig funderare på hur jag ska lyckas hålla hullet på dom där bruna hästarna. Dom blir långsamt men märkbart tunnare.
 
Jag har testat att vräka ut hö i fri tillgång på marken.
Sincero bajsar i det lite med en gång för att markera revir. Sen bajsar han i det igen när han är mätt. En gång bäddade han ner sig mitt i en av högarna som ett litet Jesubarn i krubban. Det höet gick så klart inte att äta sen. 
 
När det finns mycket hö är hästarna lata och slarviga med det, och trampar ner det. Jag bär ut mer hö som dom inte äter upp, och sen får jag mocka ut det igen dubbelt så tungt av väta.
Funkar inte.
 
Jag har testat att ge fri tillgång inne i ligghallen
Då går dom aldrig ut därifrån! Och dom äter ju inte bara där inne, dom bajsar och kissar också. Jättemycket. 
Jag mockar morgon och kväll, men det räcker inte. Hovarna ruttnar och hästarnas övriga fysik går snabbt utför. 
Inte bra.
 
Nu ska jag, hör och häpna, göra dom bruna hästarna till täckeshästar. Ja, det har gått så långt. 
För visst kan dom söka skydd när det är kallt, men det är ju bättre om dom är ute och rör sig så mycket som möjligt. Och det är faktiskt en fördel med täcke; att hästarna kan vara ute MER. 
 
Jag hoppas detta är lösningen på hålla-hullet-problemet. 
 
I övrigt fungerar matrutinerna riktigt bra. Frukost ute på marken, utspritt överallt. Kvällsmat inne i näten. Halm finns alltid i näten ute. Dom bruna hästarna får en hink lusern, 1 liter havre, vetekli och mineraler en eller två gånger om dagen. Smågrisarna får samma fast i mindre mängd. Hovarna är fina, pälsen är fin, och fysiken är på topp. 
 
 
 
 Även om själva Såget ser rätt så skabby ut så fyller det sin funktion.
Det som verkligen blivit ett lyft för hagen är att min hyresvärd grävt bort allt löst material och lagt på två stora gruslass.
Hela ytan blev inte klar, men det ligger två gruslass till och väntar på rätt tillfälle för det. 
 
 Grusgången står sig oavsett om det är blött eller fryst. Hästarna går och hovarna är fräscha.
Ingen röta och ingen mugg. Nånsin.
  
 Ängen längst upp har jag sparat till dagar som dessa när det är fryst och dom inte trampar sönder den med en gång.
 
 
 
 Den grusade ytan framför ligghallen kan jag dela av ifall det är bra väder nån natt. Då får dom bruna hästarna äta själva i den delen där ligghallen är, och smågrisarna får vara ute och äta lite mindre hö och mer halm. 
 
  
  
 Kolla Tama. Hon är så snopen. Och gullig!
  
  
Du kan tro att jag ser fram emot efter-bilderna på vår "fina" ligghall. 
Kommer till sommaren!
 
 
 Inatt kom snön!
 
 
 Och imorgon kommer Kiras nya Horsewaretäcke.
 
 
 
 
 

Slutet av 2017

 
Kan inte påstå att jag gjort varken mer eller mindre av något den senaste tiden. Allt har typ varit som vanligt men med rätt så mycket mindre entusiasm. Det är som att jag bara väntat ut det sista av 2017 för att komma till Framtiden i 2018 med allt som jag tror kommer bli SÅ himla bra då. 
 
Att inte ha ett riktigt stall är ganska tärande. Det är väldigt mycket som bara halvfunkar och som i och med det kostar extra pengar, tid och en del besvär. Jag försöker att inte tänka så mycket på hur mysigt det var att ha inne hästarna på nätterna och pyssla om dom på kvällarna en och en. Eller om dom var blöta; på morgonen därpå när dom torkat upp under natten. 
 
 
 
Det var mysigare och enklare och billigare för MIG, men sanningen är att hästarna mår så mycket bättre så här.

 
 
Jag längtar i alla fall till en bit in på 2018 när hela grusplanen verkligen är en grusplan. Inte som nu med två decimeter lera och gruslassen ligger och väntar i stora högar intill. Och när ligghallen är utbyggd och klar med mer plats, mer väderanpassad och med fler funktioner.
Jag behöver verkligen en paddock också. 
 
 
Vintern hittills har bjudit på snö, slask, regn, blåst och mörker. Vissa dagar är helt okej, andra är fantastiskt vackra. Och så är det dom där dagarna som bara är helt hopplöst deppiga. Dom dagarna är inte mycket att spara på. 
 
 
 
 
Sinceros uppfödare och jag har pratat lite om hur det kommer bli att rida honom. Han protesterade tydligen väldigt mycket när han blev riden i så kallad "form" under sin inridningstid. Så till den milda grad att de 100 000 kronorna som hans prislapp var då sjönk till noll. Ingen köper en häst för dyra pengar som inte PRESTERAR. Och här är vi nu. Jag har inga krav på varken form eller prestation, så då BORDE det inte vara några som helst problem. Så klart!  Det fattar väl vem som helst. 
Vem som helst utom Sincero...
 
 
 
Det är fortfarande väldigt mycket unghäst i honom, men han är supersnäll och väldigt cool faktiskt. Så vad kan gå fel? Som handhäst är han en dröm, och som promenadhäst är han framåt och nyfiken. 
 
En stormig lördag promenerade Sincero & jag och Kajsa & Tama till skogs för en vanlig mysig runda i skydd för blåsten.
Bra dag för premiärturen med ryttare på Sincero. 
 
 
 
 
Jag parkerade Sincero framför en stor sten i skogen och svingade mig upp. På tredje försöket! Gled av och kravlade mig upp i maklig takt utan att Sincero var det minsta brydd. Godis i fickan, beröm och klapp. Kajsa tog kort (KUL, TACK!), och medan hon fumlade med att lägga ner mobilen igen passade Tama på att trava iväg. Sincero travade slängigt efter, och då... då tog jag tyglarna för att hålla in honom lite lite. MISSTAG.
 
 
 
 
Han bockade (fast utan att sparka bakut som tur var), och bockade, och bockade; studs studs studs studs med krullig nacke och krullig rygg. Jämfota hopp med all fyra bortåt vägen. Jag tänkte: Kommer jag ramla av NU, eller sticker han snart så jag ramlar av i mittvärstascenario; hundrakilometeritimmen? Jag höll i den lilla remmen fram på padden och satt som ett smäck tack vare paddens sträva material. Fasen vad dom är bra alltså! 
 
En bit längre ner på vägen tappade Sincero orienteringen med huvudet mellan frambenen, och skuttade rakt ner till höger i slänten. Liksom körde fast mellan stenbumlingar och gamla nedfallna träd. Han kom av sig och tittade upp - då satt jag av fort som sjutton! Promenerade resten av rundan och funderade på hur jag ska göra nästa gång. När man inte ens kan ta lite lite i tyglarna, utan bett och allt. Lite jobbigt att vända en så stark befäst impuls hos Sincero. Det där omedelbara försvarsmekanismen mot att bli böjd och fasthållen. 
 
Det kommer bli rätt så mycket mer spännande än vad jag hade räknat med. Men kul!
 
 
 
Gott Nytt År!
 
 
 

Skulle ridit Sincero idag men...

 
...han har varit halt! Jag som alltid skryter om att mina hästar ALDRIG är halta eller sjuka. Igår linkade han fram som ett skottskadat rådjur, stackarn. Idag hade han rörelse som vanligt igen, så förmodligen hade han sträckt sig eller vrickat nånting bara. 
 
Så istället hängde jag lite med Kira & Solskens nya medryttare. De provade på att vara i paddocken för första gången. Kira skötte sig så otroligt fint, bara jobbade på och var positiv. VÄLDIGT fint steg får jag säga. BRA!
Solsken... njaaaaaa... H Y F S A T duktig. Hyfsat. En utmaning helt enkelt, hahaha!
 
Sen skulle jag vara med och kolla så att Tamas nya medryttare, en jättesnäll kille på 13 år, klarar sig på egen hand. Han har ridit på ridskola i 7 år så det borde inte vara några problem. Men. Tydligen lär man sig inte nånting alls på ridskolan. Varken vad hästar äter, hur man sadlar, hur man sköter en häst, hur man sitter upp och av, eller ens hur man rider. Jag blev väldigt förvånad. När jag frågade honom hur man startar och stoppar en häst så svarade han: "Sparkar hästen i sidorna och drar i tyglarna."
 
Jag är helt mållös. 
 
I över en timme stod jag och tjatade om att FÖRBEREDA för skritt, FÖRBEREDA för att svänga, FÖRBEREDA för att trava, och FÖRBEREDA för att stanna. Men det var svårt. När man under 7 års tid fått lära sig att när man ska stanna så lutar man sig bakåt och hänger i tyglarna, helt utan förvarning. Och när man vill att hästen ska gå fram sprakar man den i sidorna, och vill man att den ska reagera snabbare så gungar man hysteriskt fram och tillbaka i sadeln. 
 
Jag säger bara oh my god. Jag hade ingen aning om att det kunde vara så illa.
 
Men jag ska starta en egen ridskola.
Det behövs!!!
 
 
 
 
 
Igår red jag och Tama ut själva. Förväntade mig hennes vanliga osäkerhet, motvilja och hysteri, men den uteblev! Hon hade bra fart iväg och vart vi än red så bjöd hon till och kämpade vidare. Vi red upp på det högsta berget och trampade runt bra länge på ett stort kalhygge för att kunna hitta en väg ner igen. 
 
Efter en stund kom vi till skogen på motsatt sida där det sluttade svagt nedåt. Precis dit vi tog sikte på att gå in i skogen sprang en älg in före oss. Tama (som säkert hade sett och hört älgen hela tiden) spetsade bara öronen när jag sa att vi hänger på våran kompis, men ryckte till lika mycket som mig när vi plötsligt hörde ett gevärsskott.
 
"Oj, då. Det kan vara så att vår kompis dog precis... Men ingen fara, vi kan gå vidare ändå för..."
 
PANG!!!
 
"Hoppsan! Dom fick honom visst inte på första. Men nu är det nog ingen f...."
 
PANG!!!
 
"Okej... Ehhhm. Vi kanske INTE ska ta den vägen, utan gå... Nej, inte vända om och kuta nerför berget i hundra kilometer i timmen!!"
 
 
Jag hoppade av Tama, som faktiskt blev lite skärrad, och så promenerade vi utmed skogskanten tills vi kom till en väg som ledde nerför berget. Tama gick med sin panna i ryggen på mig, och när vi kommit ner lät hon mig sitta upp och så småtravade vi resten av vägen hem. 
 
 
 
 
 
 
(Jag har inte berättat om Tamas homeopatbehandlingar. Min syster som är djurhomeopat ska hjälpa Tama bli snällare och må bättre i sig själv. Inte agera ut så mycket och inte vara så ängslig och orolig för allt. Hon är ju egentligen världens coolaste lilla häst! Det första medlet vi testade gjorde henne inte bättre alls, snarare tvärtom. Nu har vi bytt till ett annat medel och ett av Tamas symptom (separationångesten) verkar ha försvunnit. Om detta nu håller i sig, vi får se. Hoppas, för då kan vi gå vidare med nästa symptom, och beta av allt tills hon är en harmonisk häst. Fortsättning följer.)