Den här rundan hade vi inte klarat tränslöst, det kan jag lova.... 

Min ambition var att rida helt nya vägar i outforskade områden (österut, på andra sidan 180:an), men det sket sig. Att avvika från att gå ner i skogarna gjorde Tama skeptisk. 

 

Att vi skulle uppleva ett mindre (eller större) äventyr ihop igår fungerade i min fantasi men inte IRL. Tröstade Tama med att vända ner på en av de vanliga rundorna, även fast det var en av de längre, och lämnade äventyret österut till en annan dag.

 

Maxad volym på sorgsna gnägg blandat med det dova prasslet av mjuka höstlöv är ingen bra kombo för mina nerver. Mötte ett skogsvandrande par där tjejen säger till mig med tindrande ögon "Åh, vad det ser härligt ut!" Varpå jag svarar "Ja du, det... Det ÄR det!" Lögn. Alltihop gick mer eller mindre ut på att bara ta oss runt den rundan som jag bestämt, oavsett hur härligt det var. Tama var orolig hela sträckan, och jag var obekväm med det. Men ändå van, så det var trots allt ingen katastrof.

 

Nu slog det mig att jag lika gärna kunde skrivit ett inlägg om hur jädra mysig uteritten var igår. Bilderna visar ju ingen gnäggig, virrig Tama med trotsig blick och motsträvigt humör. Ja ja, nevermind. Det kommer väl en sån tur med nån gång.