Ut med slagget!

 
Då och då hör man att man ska göra si och så för att bli av med slaggprodukter i kroppen. I naturlig hästhanteringssammanhang tipsas det hej vilt om vad man ska mata sin häst med för att rensa ut toxiner och slagg.
 
Jag har hela tiden trott på att stötta hästens organ med mineraler, vitaminer och en å annan ört då och då, för att dom i sin tur ska göra sitt jobb. Vilket är att rensa och filtrera bort slagget. Kroppen ska ju under rätt förutsättningar kunna ta hand om sig själv. 
 
Det har inte varit tillräckligt för Tama och hennes kropp. Hon har haft väldigt lätt för att få fång och att må lite allmänt dåligt i kroppen. Slö, tung, trött, svullen, bulig och stel. Vad brukar man få när man är stel? Massage! 
 
För exakt ett år sedan fick Tama massage av min vän Jolene. Hon upplevde Tama som väldigt stum och platt i muskulaturen. Även lite spänd och stel på vissa ställen. Så en massage var verkligen behövligt. Dessutom ökade jag på med protein då Tama haft en bantningsperiod förra sommaren och säkert fått för lite av det. Min rädsla för att hon skulle få fång gjorde att hennes kost blev lite för begränsad. 
 
Men kolla vad som hände efter massagen!!!
 
 
 
Tama bara sprutade ur sig toxiner genom huden och ut i pälsen!
 
 
Det blossade upp ungefär två-tre dagar efter massagen och tonade sakta bort under följande två-tre veckor.
 
 
 
 
Inga fångsymptom efter det. Alls! Och denna sommaren vågade jag ha henne på sommarbete för första gången på flera år. Jag har varit så himla lycklig över att unna henne att gå med sin flock på bete. Gemenskap och mat; det absolut viktigaste i Tamas liv. 
 
Mineraler, vitaminer, örter, massage och harmoni. Inga mer restprodukter som sitter kvar i kroppen.
Inget mer fång. Häst = pigg å glad!
 
 
 
 
 

Äntligen lite efterbilder!

 
När renoveringen av det lilla stallet var klar kände jag mig så oerhört nöjd och glad. Det blev bra mycket finare och mysigare än jag trodde det skulle bli.
 
Men när det blev dax för hästarna att flytta in blev jag ledsen, för att det fanns inte någon plats för Kira. Så fort jag helt bestämt mig för att inte ha kvar henne byggde jag Solskens lilla vrå. Och sen var det liksom definitivt. Kira ska inte bo här mer. Så jag väntade med att ta in hästarna tills hon var borta. Detta stallet är för mina numera 3 hästar. 
 
Hästarna trivdes i sitt lilla stall från första stund. Dom smög in där och tittade runt, åt lite, bajsade och kissade, sen la dom sig och sov allihop. Nu har vi någonstans att vara när vi ska ta det lugnt, pyssla och fixa. En plats för oss. Äntligen! Slippa stå UTE i mörker, regn och blåst när jag ska fila hovarna till exempel.
 
Tredje gången som dom skulle få komma in (dom är inne 2-5 tim mitt på dan) behövde jag inte ens ropa på dom. Ena stunden stod dom uppe på ängen och glodde, i nästa stund hade dom sprungit ner till öppningen vid stallet och ville in. Mat får dom inne, men dom har lika mycket mat ute så det är inte det som avgör. Det måste helt enkelt vara så att det bara är gott att få vara inne en liten stund. Slappa.
 
Här har vi nu då äntligen lite före- och efterbilder. 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
Våren 2018
 
Hösten 2018
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är med ny spänst i steget jag tar mig bort till stallet varje dag. 
 
 
 
 
Solsken fick en liten egen variant på box... Det stod mellan att göra en stallgång eller en tredje box. Det blev en bädd i ena änden av stallgången. Tillräckligt stor för att Solsken ska få plats att stå och ligga, däremot inte så mycket plats att traska runt på. Men då kan Solsken ta ett varv i stallgången. Det "lustiga" är att hon väljer att inte bajsa i sin kupé. Det gör hon i gången, sen går hon tillbaka till sin plats igen. 
 
 
 
 
 
2

Hon kommer inte tillbaka mer

 
Nu har hon lämnat oss.
 
Jag tänker väldigt mycket på hur det har varit och hur det blev.
Som flockmedlem var Kira en häst med stort hjärta och starka känslor. Hon har betytt mycket för hästarna, det har märkts. Tama har fulkomligt avgudat Kira.
 
Som människohäst har hon nog inte riktigt trivts. Vi ska ju hålla på och hålla på. Fixa och pyssla med hennes kropp, fila hovarna så gott som varannan vecka för att ha en chans att hålla dom balanserade med hennes felbelastningar. Och så rida nån gång ibland. Jag kan verkligen förstå att om man har ont i kroppen så blir det ett orosmoment att behöva bära upp en ryttare med eventuella krav på hur ridningen ska gå till.  
 
Om hon hade varit min The One, så hade hon kanske kunnat vara kvar och skrota i hagen ett par år till. Men Tama är min The One, och hon har kommit i skymundan när Kira alltid varit först fram och inte släppt fram någon annan. Jag vill inte förlora mer tid med Tama, och jag kunde inte rädda Kira så som jag trott. 
 
 
 
 
 
 Kira, när Naldo dog var du den ende som stod och ropade efter honom.
Kira, när du dog... Alla ropade efter dig. 
Nu vet dom att du är borta och dom är tysta.
Men varje dag är deras första fråga till mig: Kira?
Och jag svarar bara "Hon kommer inte tillbaka mer."
För om jag säger att du är död, tänk om dom frågar vem som dödade dig.