Lyckokänslor

 
Idag red jag Kira. På riktigt. Vi var ute hon och jag, som ryttare och häst. (Inte som pedagog och hästdjur.)
 
Jag är så glad! Den känslan av att höra ihop. Och att ha kul ihop! Och att lita på varandra. WOW!
Det var längesen jag kände så med en annan häst än Tama. 
 
Kajsa red Tama, och jag testade Ghost-sadeln igen på Kira. Ny gjord och en liten justering av panelerna. Breddade dom fram och tryckte ihop dom bak. Struntade i att använda padd, utan bara själva sadeln, för att riktigt känna in den. Karvade två nya hål i mina långa stigläder, som konstigt nog var precis lika långa ändå...??? Men i vilket fall som helst. Vilken ridtur!
 
 
 
 
  
Kira trampade på bra först större delen av rundan, bara det! Varje gång vi kom till en vägkorsnng där vi kunde vända hem, ville Kira göra det. Men när jag manade henne att gå vidare, ja då gjorde hon det! Herregud. Helt fantastiskt. I skogen testade vi terrängtempo, och Kira som inte har haft full koll på sina barfotafötter tog sig fram hur bra som helst över stock och sten. 
 
Och SEN. När vi kom ut på landsvägen. Då bar det iväg. Äntligen fick vi till dom där sprinterna som jag längtat efter. Ett par ordentliga traver och en bra galopp. Gud, vad härligt!!!!
 
 
 
Jag ska skaffa mig en actionkamera på hjälmen så du kan hänga med. Nu vågar jag bara filma med min lilla kompaktkamera i ena handen när det är lite lagom tempo. 
 
 
 
Sadeln satt helt okej. Hade inte åkt bak alls den här gången. Tog den här bilden direkt när jag suttit av:
 
 
 Inte illa alls.
 
 
Kolla avtrycket då.
Som ett smäck!
 
 
 
 
 
 

Paddock-feeling

 
Clara och jag red bort till paddocken för att känna lite på motivationen.
 
Tama behöver man träna väldigt mycket från marken några gånger, innan ett ridpass ens kan komma på tal. Så Clara hade det inte lätt med den där bångstyriga haflingern... Beteendemässigt skulle man nästan tro att hon fått en stroke. Hon gick i cirklar fortare och fortare, stannade som att hon inte visste var hon befann sig, och sprang iväg i sidled helt plötsligt.
 
Men jag då, som red Kira, hade det LÄTT. För hon är mjukare än mjukast och bara lyder. Vi är dessvärre båda otränade så det såg inte värst snyggt ut. Kira fick välja fri fart i traven och då gick det undan medan jag satt och skumpade i padden. Först när Kira är i bättre form kan jag be henne om en bättre form.
 
 
 
 
Till skillnad från Tama så verkar Kira inte ha några bekymmer med otäcka områden i paddocken. Tama totalvägrade att gå in i den övre högra fjärdedelen där det fanns buskar intill staketet. Förmodligen låg det en flock lejon inne i buskarna, för varför annars vara SÅ RÄDD? Nä, Kira följde spåret eller dit jag styrde utan att krångla.
 
 
 
På hemvägen tog vi en extra runda i skogen, så att det faktiskt blev NÅN form av motion också.
 
 
Tama behöver marktränas för att funka i paddocken överhuvudtaget,
och Kira behöver muskeltränas för att orka bära upp sig (och mig) i tempoväxlingarna. 
 
 
 
Innan vi red ut gjorde jag mitt bästa med att försöka fläta Kiras man. Det blev verkligen inte bra på första försöket. Varje slinga jag flätade in blev smalare och smalare, så flätan var mer som en fransgardin än en fläta. Men då började jag om från början. Redde ut alltihop och flätade en ny. Det som är så fantastiskt med det är att Kira stod stilla hela tiden!!!!! Hon var lös i ligghallen och tuggade halm, och stod still. Jag är mållös. 
 
För att jämföra med Tama igen som inte kan stå still ens en HALV sekund. Up ner upp ner med huvudet, tjonga till en lite då och då med ögonbrynsbenet, klia sig mot en, ruska på huvudet och gå iväg. 
 
 
 
Det är inte så att jag dissar världens sötaste haflinger, jag bara noterar vissa saker som gör henne så speciell. Hon är ju helt underbar och jag älskar henne mer än allt. Men man kan faktiskt säga att hon är en riktig så kallad läromästare. För istället för att bara göra så som det troligtvis ska vara, så gör hon det till en utmaning istället. Så ska man lära sig nåt så får man göra det från grunden och riktigt ordentligt dessutom!
 
 
 
 
 
 
 
barbacka - barbackapad - barefoot

Midsommar

 
Den var lugn. Väldigt lugn. Och väldigt kall. 
 
Hade tagit med mig bikini (upp till Ilona i norra Dalsland), men behöll vinterkappan på.
Sill å potäter, älgkalvfilé på grillen, och massor av jordgubbar. 
 
 
Ena stunden sol på ett glittrande vatten...
 
 
Andra stunden moln, mörker och storm på sjön.
 
 
 
 
 
 
 
Idag ska Clara komma och rida Tama. Jag tänker passa på att hänga med på Kira.
Väntar på att hennes sadelgjord ska komma så jag kan prova in hennes sadel lite bättre, men den har inte kommit än så vi får rida i padden. 
 
Hoppas på fint väder!