Höstvindar

 
Behöver jag säga att det var perfekt ridväder igår? Just såna här dagar man bara längtar efter när man går och mockar i motvind, allt hö fastnar på fuktiga tröjor och brallor, det är mörkt och det är älgjakt och allting känns så svårt. Men så kommer det en sån här dag. Mmmm-Mh!!
  
 
 
Kajsa och jag sadlade upp Humle & Dumle, och red iväg på en ny liten skogsrunda som jag och Villemo hittat. (Fick en helt gratis Halloweenupplevelse då ett större område i skogen var bestrött med likdelar och skelett från älgjakten.) Sen bygggde vi på den lilla rundan med en klassiker; husvagnsrundan. 
 
 
 
 
Kajsa och Tama tränade på kommunikation, eller ja... Egentligen LYDNAD. Tama gör tvärtemot HELA tiden, så man måste utmana henne och ge henne uppgifter HELA tiden. Att sitta och bara åka häst funkar bara på henne när hon är helt slut. Så dom där lugna uteritterna på långa tyglar ligger lite längre fram i tiden. På onsdag kommer 2 medryttarkandidater till, och då kommer Tama vara aktuell som medryttarhäst, för ett mer aktivt liv. 
 
 
Jag har känt ett tag att det är hög tid att Kira börjar jobba lite. Hon är så svag i sina bakben, och ryggen med för den delen. Halsen ser sorgset klen ut, och hela hennes hållning är lite av ett skämt. 
 
Igår var det slut med hennes små protester som bara handlar om att hon inte vill gå fram av olika anledningar. Hon rids med puffar och paddar, bomlöst och bettlöst, och barfota på mjukt/halvmjukt underlag. Jag tvingar henne inte i i nån form, utan hon får hitta sin egen form efter bästa förmåga. Att hon inte vill gå fram har bara att göra med att hon är lite osäker. Så då är det upp till mig att vara den säkra av oss. 
 
När jag bad henne att gå fram knep hon bak med öronen och kastade med huvudet. Jag sa "jo då", och bad henne gå fram igen genom att bara pressa hälarna mot hennes sidor. Inte dunka eller kicka, bara lägga emot och pressa lite. Kira gjorde en liten framdelsstuds med knipande öron. Jag kortade inte upp tyglarna eller något annat utan pressade bara hälarna emot henne igen. Och då gick hon fram. Och sen var det inga problem. 
 
 Varken min eller Kiras bästa foto-fejs men; ljuset, himlen och höstfärgerna.
 
 
Hemma igen. 
 
 
Alltså, jag är så himla nöjd med min hästparkering. Hästarna bara står där helt lugna. Och det går så himla fort att fixa i ordning dom. Bänken funkar också som ett skydd utåt mot gårdsplanen där det inte bara kör bilar utan även lastmaskiner, traktorer, skotare, lastbilar, osv. Väldigt mycket action kring det här "stallet". Bra miljöträning. 
 
20 minuter efter vi släppt tillbaka hästarna i hagen kom Susanna och Caroline för att rida Kira & Solsken. Började med att mocka och fixa så att Kira fick äta lite hö innan nästa runda. Detta var andra gången dom provred och det gick alldeles fantastiskt bra. Kira var jättelugn och samarbetsvillig. Solsken... inte så mycket. Hon körde ner ansiktet i varje tuva för att äta, sprang och bockade nerför varje backe, och galopperade i sidled med små bockningar här och där. Caroline satt duktigt kvar hela tiden och fick träna upp sina små armar när hon drog upp Solsken från marken gång på gång. 
 
Nästa söndag ska jag följa med dom ut en gång till och sen ska dom få klara sig på egen hand. 
 
 
 
 
 
 

New gear

 
 
 
 
Idag har jag beställt ett träns till Sincero.
Ett jättefint.
 
Detta:
 
 
OMG
OMG
OMG
 
 
Vet inte när jag får hem det, men.
Jag har ju inte ens börjat rida honom än så... Hahaha!
 
 
 
 
 
 
 

Från pain in the ass till gulligaste gulligull

 
Herregud, vad jag älskar Tama!
Hon är ju för charmig. Den lilla busponnyn. 
 
 
 
 
När jag klafsade ut i hagen, i gympadojjor och mjukisbrallor med barbackapadden och tränset i högsta hugg, slog det mig att Tama och jag inte direkt varit bästisar sist vi var ute ihop. Sträckte fram tränset mot henne och förväntade mig att hon skulle vända sig bort, men det gjorde hon inte. Hon vände sig MOT mig och stoppade ner nosen i tränset helt självmant. Gulletjej!
 
Blev så himla glad! Sprang nerför hela den långa backen till upphoppsstubben, Tama sprang glatt med och frustade. Hoppade upp och sen bar det iväg. Tama lyssnade inte alls när jag sa "prrro", men det gjorde inget. Kör då, kör bara!  Vi travade uppför och nerför, jag hejdade henne inte nåt. Bara när hon vägrade eller ville vända om var jag lite envis och vände henne i rätt riktning. 
 
 
 
Sista biten hem tänkte jag ändå att vi faktiskt kunde varva ner lite och skritta. Men Tama travade på som att hon var både döv och känslolös. För jag höll faktiskt in henne lite försiktigt. Noll reaktion. Då svängde jag upp henne mot en slänt, och så bara jag styrde och styrde varv efter varv på ängen bland småkullar, stenar, mindre granar och andra träd. Efter ett varv, utan att hon saktat ner, tog vi ett till. Och ett till, och ett till.
 
Sen skrittade vi sista biten hem. Så himla mysigt.
 
Hon är för rolig, min lilla haflingertjej. Mitt på sista biten hem svängde hon ut på kanten av vägen. Jag tänkte "oj, blev hon ömfotad helt plötsligt?!". Jag fick ducka för en stor gren som skrapade i hjälmen, och funderade på att hoppa av. Men så svängde Tama ut tillbaka till mitten av vägen igen. Och då fattade jag! Hon skulle bara skoja lite. Enda stället på den sträckan där det hängde ner stora grenar, DÄR skulle Tama gå under. Sicken jädra skojare! Hahahaha!