Jobba med hästar

 
Som du kanske vet så började jag att utbilda mig till hovslagare för ett antal år sedan. Ett år av både praktiska och teoretiska utmaningar varpå jag tvivlade på om jag skulle kunna arbeta som hovslagare med rent samvete. Moralen i att försvaga och invalidisera delar av hästen har jag absolut ingen förståelse för. Att gå vidare med att istället lägga krutet på att stärka hästen och lära mig mer om långsiktig hållbarhet, har taggat mig att vara en del i det som behövs för att förändra synsättet på hästhållning. 
 
I mitt arbete med rehabilitering av hästar (genom korrigering av hovarna) stöter jag på problem som varken ägare, veterinär, tränare eller olika typer av massörer och kiropraktorer kommer åt. De låsningar, svagheter, spänningar och vridningar som avspeglas i hovens form är ofta återkommande. 
 
Jag har länge velat lära mig mer om ursprunget till svårbehandlade symptom men inte hittat rätt utbildning.
Förrän nuuuuuuuuuuuuuuu!!!! 😃
 
Häromdagen blev jag intervjuad och antagen till SHU med start i januari 2019. Det är en två-årig utbildning inom osteopati och akupunktur på häst. Kolla HÄR om du är nyfiken! 
 
Jag kommer satsa stenhårt på detta. Dessutom kommer jag pussla ihop allt jag lär mig om kroppen med symptomen som uppstår i hovarna. Hovarna är ett otroligt tydligt facit bara man vet hur man ska läsa det. En hel del har jag koll på men... inte EXAKT. Mycket är gissningar. Till exempel: en inåttåad häst är stel i nacken medan en utåttåad är tajt i bogarna. En häst med ont i magen har höga trakter bak och låga fram. Flyter hästen ut på insida bak så har den tarmbesvär. Långa tår bak tyder på en svag länd. Och så vidare. 
 
Men som sagt; det är bara vaga områden. Jag vill veta numren på kotorna och alla de latinska namnen på exakt rätt muskler. Ännu viktigare; HUR jag manipulerar dom!
 
Ja, jag är som sagt supertaggad. Mitt mål är att bli svinbra på helhetshälsa för häst. SVINBRA!
 
 
 
 
 
SHU

En av alla promenader

 
I början av sommaren skulle vi rida ut allihop. Emma skulle rida Tama, Linnéa Kira, Omnia skulle rida Solsken, och jag leda Sincero. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter 150 meter dråsade Omnia i backen, blev rädd och ville inte rida mer. När hon låg på marken och jag skulle springa fram och trösta henne knäppte jag snabbt loss Sinceros grimskaft och lät honom ta vara på sig själv en liten stund. Solsken stod till en början helt förstenad, men strosade sedan iväg och betade. 
 
 
Sekunden innan olyckan.
Omnia drog i tyglarna så Solsken vinglade till, och i vinglet tappade Omnia balansen.
 
 
 
Det var när vi skulle fånga in hästarna igen som vi fick lite bekymmer. Solsken lät sig ledas med men Sincero sprang åt motsatt håll med högt huvud. Jag bara "Men åååhhhhhhhh!"
 
JAG håller inte på och springer efter honom, nä du! Så går det inte till. Ropade åt övriga gänget att hänga på, vinkade fram dom i färdriktningen och tog täten själv. Sincero får väl sprattla efter eller vad han nu vill göra. Skogen är fri. 
 
Till min förvåning travade han då raskt förbi hela ledet och snek in precis intill mig. Slöt upp och gick bredvid mig som att, ja då går vi väl igen då. När jag ändå höll griskaftet i handen kunde jag lika gärna knäppa fast det under hakan på honom och det gjorde jag. 
 
 
 
 
 
Resten av turen var lugn.
 

Samtal med Sincero

 
Pratade med en kompis redan förra hösten om ifall hon kunde prata med Sincero. Alltså med telepati. Men hon har inte haft möjlighet förrän nu. Det är inte dumt i och för sig för nu har han fått landa ordentligt och lärt känna mig och dom andra.
 
Häromdan var det äntligen dags.
 
När jag snabbt läste vad han förmedlat blev jag omedelbart besviken av någon konstig anledning. Nånstans är man väl ständigt självkritisk och i kombination med att jag är känslig (överkänslig) så tolkade jag kanske det mesta fel. Han började dessutom med att inleda att han hade en dålig dag. Okej, han hade lyckats trassla sig ur hagen samma morgon som samtalet skulle ske, så när Hon kontaktade honom var han ute i skogen och irrade runt. 
 
Efter att halvt upprörd skumläst igenom texten, gråtit lite, torkat tårarna och sansat mig, lugnade jag ner mig, tog ett par djupa andetag och läste igen. Då uppmärksammade jag att det mesta faktiskt var positivt. Gick från besviken på mig själv till rörd och lycklig. Jag vill själv bli bättre på att kommunicera med hästarna även fast jag är ganska säker på att vi förstår varandra väldigt bra.
 
 
Här är allt han berättade ordagrant, och mina tankar om det.
 

"Då jag var 3 år, så skrämdes jag rejält av den vagnen som kom dundrande på min högra sida. Jag hade den vid min främre kroppshalva. Jag var som förstenad. Sedan kom explosionen. Det sitter kvar i mig. Jag reagerar starkt på egentligen ingenting. Jag kan tyvärr inte kontrollera detta. Det sker liksom utom min kontroll. Det är först efteråt jag kan reflektera och lite grand känna mig skamsen, men ändå inte."
 
 
Detta vet jag inget om. Det kan också vara svårt för uppfödaren att veta. Men säger han att det är så, så är det bara att acceptera. Kanske kommer det mildras med tiden.
 

"Matte, du är ”stark” i att uppfatta och lägga märke till. Det uppskattar jag otroligt mycket. Du är medveten om att jag inte uppskattar rörelser på min högra sida, nära huvudet. Säg till alla i mig inblandade individer, att det ÄR det som gäller. Låt speciellt mitt huvud vara."

Uhm... Hade ingen aning om det med huvudet och den högra sidan... Men det ska jag vara mer uppmärksam på. 


"Jag ogillar den stora högen till höger när man kommer hem från turerna. Det vet du och det vet ni. Det är där och då, som jag kan studsa till en aning. Lite har jag gjort det på skoj också. Det tror jag att ni alla förstår. Jag kan faktiskt inte låta bli."

Men va fan? Din jädra skojare... Hahaha!


"Vi här hemma är en speciell grupp – en lite speciell konstellation är det allt i den. Jag vill gärna ta över – sån är jag bara. Jag missar inte att ge den lilla gråa ett ”tjuvnyp”. Jag minns mig tillbaka ibland. Jag hade en grå vän där också, fast mycket mycket mindre vad gäller storleken."

Så vitt jag vet så har Sincero bara bott tillsammans med andra halvblod. Jag kan absolut förstå att han tycker att han har hamnat i en konstig grupp, hahaha! Fast på stället där han var på tillridning bodde det även en liten shettis. Kanske menar han den. Varför han tycker att dom små är grå vet jag inte. Men hur ser häster färger? 


"Jag kan ibland tycka att saker görs mycket rätt här hemma. Men jag leker mycket också då jag kan, spelar över då och då. Sätt tydliga gränser för mig, det vore bra."

Jag vet med mig att jag varit ganska slapp i hanteringen med Sincero. Har knappt ställt några krav alls på honom. Men jag märker mer och mer att jag KAN ställa krav, eller bara förvänta mig vilket typ av samarbete jag vill ha, och han är med på det. 


"Tid ges för lite för mig. Det är tur att den andra ger mig av det. Vi kan vara rörande överens om att tid finns det för lite utav."

Jaja, jag fattar. Tama och du har snackat ihop er. Att hon tycker att vi gör för lite ihop har jag hört i ett par år nu. Men den tiden är förbi. Allting med platsen vi bor på nu är så gott som klart, och den tiden som gått till att fixa till allt kommer nu finnas tillgänglig till aktiviteter istället. Båda ni två ska få väldigt mycket mer tid av mig. Jag blir smickrad över att ni vill ha min tid. Har trott att ni gärna klarar er fint utan mig. Förutom matningen. Men Tama berättade ju faktiskt för mig för något år sedan att även när jag kommer med mat så är det MIG och är gladast att se. Mitt hjärta!


"Jag uppskattar inte närhet så... ha din yta så har jag min. Som ni vet så gillar jag att strykas i pannan. Men, håll ändå avstånd. Jag tittar bort ibland, vänder på huvudet och är inte med liksom, jag behöver det ibland. Det finns inget alls överhuvudtaget illa ment i det, jag bara behöver."

Det med att bli klappad och berörd är något jag försökt träna på honom. Till och med att jag försökt belöna honom med godis om jag fick peta på honom. Den gången högg han efter mitt ansikte, vilket jag tog som en tydlig markering att han skiter fullkomligt i om han får godis efter en klapp - DU RÖR INTE MIG! Okej då.

Att han vänder bort huvudet när vi går eller står nånstans har jag retat mig på. Jag vill ha mer fokus och närvaro från hans sida och har sagt åt honom rätt så skarpt "men kan du vara MED här nu?!". Tänker jag tillbaka på hur Naldo var så gjorde han också så, och det lät jag honom göra för jag visste att det var viktigt för honom. Så jag känner mig ganska dum nu att jag inte förstått att detta är viktigt för Sincero också. Hur jag visste att det var viktigt för Naldo var för att om han INTE fick titta sig omkring då och då blev han jättestressad. Så stressad att han blev svår att rida. När jag nu har en ung och oförstörd häst så vill jag ju göra "allt" rätt. Bara att få reda på en sån liten sak gjorde det så mycket värt att Hon pratade med honom. 


"Vi har olika platser att vara på. Kan det möjligtvis gå att ordna, så att vi kan skifta lite i ordningen någon gång ibland? Inte för ofta, men för spänningens skull så vore det trevligt och bra. Några gånger, sisådär när årstiderna kommer och går."

Nu under sommaren har det varit väldigt mycket samma rutiner. På kvällen släpper jag över dom till det stora sommarbetet, och på morgonen får dom gå tillbaka över till vinterhagen och ligghallen för att vila och komma bort från insekter. Det kan kanske bli lite tråkigt. Men snart är hösten här med nya rutiner. Massor av nya rutiner, min lille pojk.


"En annan dag så skulle jag vilja gå till vänster nere i dalgången, och där följa stigen bortigenom. Där har jag en vän."

Oftast när jag är ute med Sincero tar vi JUST den vägen. Den som går till vänster nere i dalen. Det är så fint där och jag har väl trott att det varit mitt eget val att gå där med honom. Det kan mycket väl varit så att han varit med och påverkat mitt beslut. Med alla de andra hästarna tar vi oftast vägen som går ner till höger. Undrar vad det är för vän han har där i skogen. Om det är en älg eller en hackspett, eller vad?


"Jag har ett behov av att vara en vän; att vara vänlig. För det är ju faktiskt det som jag är i grund och botten." 

Åh, herregud... Jag börjar grina! Vilken fin häst. Tama är ju PRECIS tvärtom! När hon har berättat om vem hon är så har hon varit så tydlig med att hon minsann INTE har något som helst behov av att varken vara vän eller vara till lags, eller upplevas som snäll, etc. I hennes värld handlar allt om hennes egna personliga utveckling. 

Att Sincero har ett behov av att vara en vänlig vän känns som att allt blir så mycket enklare. Jag kan tycka att han är väldigt "i ansiktet" på mig, och att det ökat ju längre tid jag haft honom. Har tidigare inte bestämt mig för om jag tycker om det eller inte. Nu vet jag vad jag tycker. Jag är överlycklig!


"Jag skulle vilja ta det lite lugnare med träningen. Det har varit mycket ”3”. Liksom intervallträning i tre steg eller tre lägen. Snälla, backa lite vad det gäller. Jag är inte riktigt redo för det än. Jag behöver få sträcka ut och länga min hals."

Jag hoppas att nu när Sincero fått förmedla det till mig kommer lita mer på mina tygeltag. Själv försöker jag visa allt jag kan att mitt sätt att hantera hästarna; träna, rida, osv, inte någonsin handlar om att spänna in och ner hästens huvud med remmar och bett. Halsens böjning ska komma av styrka och balans genom träning, inte genom våld, smärta och tvång. Jag ser att han har "mycket" i sig, men han har ingen ordning på det. Det syns att han koncentrerar sig på rakt spår och är väldigt VÄLDIGT koncentrerad när det krävs balans åt något annat håll. Självklart ska han få lov att använda sin hals för att bygga ett självsäkert steg.


"Jag har färgen blå i mycket av det som är till mig och för mig. Det anstår mig bra, tycker jag själv."

Jaha. Han har två blå täcken och hans vardagsgrimma är blå. De är väl fint, så visst kan han få ha blått på sig. Men det går ju att lägga till nån mer färg. Jag är inne på att orange skulle passa fint till hans mörka päls som faktiskt har lite inslag av orange/brunt vid nosen och vid magen och ljumskarna. Blått och orange. Kungligt!


"Vi; jag och de mina är ju mestadels ute. Men nu då vi är inomhus så har jag en önskan om att i alla fall få stå i mitten mot fönstret åt."

Vi håller på att fixa i ordning det lilla stallet, det ser hästarna från baksidan i hagen på nära håll. Från deras håll ser dom tre fönster på rad. Det ska bara vara två boxplaster, det tredje fönstret sitter i stallgången. Hela tiden under byggets gång så har jag tänkt att Sincero ska stå i mitten, mellan den andra boxen och stallgången. Direkt när jag tänkt det så fortsätter jag tänka: "Varför då? Det spelar absolut ingen roll vilken box hästarna står i, det är bara bra att byta plats och vara bekväm i vilken som helst av boxarna." Men tanken att Sincero ska stå i mitten kommer då alltid tillbaka. Jag ser i mitt huvud hur han går runt där, äter och tittar ut genom fönstret. Nu börjar jag tro att det är han som tjatat om detta i mitt huvud. Det tycker jag är hur kul som helst!


"Det pratas mycket bland er människor. Varför? Var bestämda i era egna tänkanden och tyckanden. Det är bäst även för mig, för min del = vad gäller mig. Okej!!??"

Okej.


"Jag har ett väldans humör just nu. Det är ett skifte på gång åt alla håll i både naturen och i min kropp. Hörsamma det; att ta det lilla lugna."

Okej.


"Jag har ”skalats av” en del sedan ankomsten till denna plats. Jag kan mera vara mig själv här. Min roll är mer klar och tydlig. Ibland kan jag tycka att det är för mesigt liksom. Men, bättre att ta det lugnt och låta saker få ta sin tid."

Det känns skönt att höra. Det är det jag hoppats på. Blev rätt sur över kommentaren om att det är för mesigt, haha, men då kan jag samtidigt vara lugn över att jag kan vara tuffare mot honom och att det kommer att tas emot väl.


"Jag har ett lugn inom mig nuförtiden. Var rädda om det!"

Älskade häst. Jag ska vara rädd om dig.