Mot Sverige

 
 
Jaha, då sitter jag här igen i baksätet och knaprar solvarma Smarties. Hemresan är ett faktum. Jag har doppat tårna i Italien, och kommer hem igen utan upplevelse. Det har varit en resa, det har det. Men jag har bara rest i syfte att förflytta mig inte att förändras. Hela min inställning till resan var att komma tillbaka med starka känslor och nya intryck. 
 
Men. Ingenting.
 
Däremot har jag fått nya bekanta och bekanta har blivit vänner. Det är mycket värt och det har jag med mig hem.
 
Jag har också befäst min identitet. Jag är helt fantastiskt bra på att vara det jag är. Och jag gillar allt med mig så himla mycket.
 
Jag ska vara mer noga med att tacka nej till det som inte rimmar med mitt liv, och bjuda mer på det jag har att bjuda på. För det är guld.
 
 
 
 
Kanske kommer jag tillbaka till IHP någon gång. Till Sonny, Laura och hästarna. (Jag lovade ju halvt om halvt att jag skulle ta hem en häst så småningom!) Eller så kommer jag dyka upp någon annanstans. 
 
 
 
 
 

Ingen feeling

Dag två här i Italien är nästan slut och det känns lite snopet. Vi har inte hunnit med så mycket som jag velat och förväntade mig. Och jag har inte fått feeling. Inte på riktigt. Hästarnas öden, historia och den dom har blivit på centret, det får stå tillbaka för att vi är stressade och ofokuserade. Jag hade helt klart andra förväntningar på den här resan. De fem hästar om dagen som jag hade räknat med att få jobba med blev en och en halv igår, och två idag. Och jag vet knappt nånting om dom. 
 
 
 
Laura, som jobbar på IHP, är jätterar och berättar gärna om hästarna så mycket hon vet. Hon frågar vad jag upptäckt för eventuella bekymmer när jag verkat klart, och hur hon kan hjälpa hästen med hovarna framöver. Eftersom vi inte kommer tillbaka om några veckor kändes det bra att få lämna över så mycket information som möjligt. Men jag hade velat göra det med fler hästar. 
 
Vad har vi gjort istället för att jobba? Jo, vi har njutit av de vackra vyerna, maten, vinet, osv.
Och det har varit riktigt nice, men... nu känns det bara futtigt. 
 
 
 
Imorgon startar vi tidigt, och jag hoppas att vi hunnit få en struktur på arbetssättet så att vi hinner med lite mer. Jag vill lämna hästarna i vetskapen om att vi faktiskt gjort den där stora skillnaden för dom. 
 
 
 
 
 
Italian Horse Protection - barefoot - hoofs - hovar - hovterapi - hovvård - ihp

Olyckan är framme

Jaha. Här försöker man göra en god gärning och vad får man tillbaka? Ett stamp på foten! Så klart mitt uppe på, där stålhättan slutat för längesen. Ingen av mina "kompisar" tyckte synd om mig eller gav mig cred för att jag tappert kämpade vidare.
 
Tänkte att dom allt ska få se hur illa det är med mig, när min fot svullnat upp till dubbel storlek i en dramatisk svartblå nyans. Men efter en kväll runttrippande i gamla stan uppe i byn, på hårt åtspända sandaletter, DÄMPADES svullnaden istället. 
 
 
Som vi slet igår. Det är 30 grader varmt och flugorna bits hårt. Vi fick börja med dom lugnaste och mest hanterade hästarna. Men dom hade ändå vissa issues så det var inte direkt lätt för det. Och hovarna var gjorda av STEN. 
 
Detta är Luna, 8 år
 
 
Sist gång hon blev verkad var i december.
 
 
Det som var finast att se var att volontärerna som skötte om hästarna verkligen brydde sig om dom. Pratade om hur dom var, deras personligheter och deras roller i flocken. 
 
Det tråkigaste igår var att det var fullt på centret och att många många många fler hästar väntar på att  bli räddade. Men det gav mig en idé. Att jag ska ha en! Så har jag i alla fall räddat EN. För nu har dom ändrat sina regler om omplacering, så vissa hästar får bli bortadopterade. Men det blir längre fram i tiden när min flock krymper.