Idag red jag Kira. På riktigt. Vi var ute hon och jag, som ryttare och häst. (Inte som pedagog och hästdjur.)

 

Jag är så glad! Den känslan av att höra ihop. Och att ha kul ihop! Och att lita på varandra. WOW!

Det var längesen jag kände så med en annan häst än Tama. 

 

Kajsa red Tama, och jag testade Ghost-sadeln igen på Kira. Ny gjord och en liten justering av panelerna. Breddade dom fram och tryckte ihop dom bak. Struntade i att använda padd, utan bara själva sadeln, för att riktigt känna in den. Karvade två nya hål i mina långa stigläder, som konstigt nog var precis lika långa ändå...??? Men i vilket fall som helst. Vilken ridtur!

 

 

 

 

  

Kira trampade på bra först större delen av rundan, bara det! Varje gång vi kom till en vägkorsnng där vi kunde vända hem, ville Kira göra det. Men när jag manade henne att gå vidare, ja då gjorde hon det! Herregud. Helt fantastiskt. I skogen testade vi terrängtempo, och Kira som inte har haft full koll på sina barfotafötter tog sig fram hur bra som helst över stock och sten. 

 

Och SEN. När vi kom ut på landsvägen. Då bar det iväg. Äntligen fick vi till dom där sprinterna som jag längtat efter. Ett par ordentliga traver och en bra galopp. Gud, vad härligt!!!!

 

 

 

Jag ska skaffa mig en actionkamera på hjälmen så du kan hänga med. Nu vågar jag bara filma med min lilla kompaktkamera i ena handen när det är lite lagom tempo. 

 

 

 

Sadeln satt helt okej. Hade inte åkt bak alls den här gången. Tog den här bilden direkt när jag suttit av: