Paddock-feeling

 
Clara och jag red bort till paddocken för att känna lite på motivationen.
 
Tama behöver man träna väldigt mycket från marken några gånger, innan ett ridpass ens kan komma på tal. Så Clara hade det inte lätt med den där bångstyriga haflingern... Beteendemässigt skulle man nästan tro att hon fått en stroke. Hon gick i cirklar fortare och fortare, stannade som att hon inte visste var hon befann sig, och sprang iväg i sidled helt plötsligt.
 
Men jag då, som red Kira, hade det LÄTT. För hon är mjukare än mjukast och bara lyder. Vi är dessvärre båda otränade så det såg inte värst snyggt ut. Kira fick välja fri fart i traven och då gick det undan medan jag satt och skumpade i padden. Först när Kira är i bättre form kan jag be henne om en bättre form.
 
 
 
 
Till skillnad från Tama så verkar Kira inte ha några bekymmer med otäcka områden i paddocken. Tama totalvägrade att gå in i den övre högra fjärdedelen där det fanns buskar intill staketet. Förmodligen låg det en flock lejon inne i buskarna, för varför annars vara SÅ RÄDD? Nä, Kira följde spåret eller dit jag styrde utan att krångla.
 
 
 
På hemvägen tog vi en extra runda i skogen, så att det faktiskt blev NÅN form av motion också.
 
 
Tama behöver marktränas för att funka i paddocken överhuvudtaget,
och Kira behöver muskeltränas för att orka bära upp sig (och mig) i tempoväxlingarna. 
 
 
 
Innan vi red ut gjorde jag mitt bästa med att försöka fläta Kiras man. Det blev verkligen inte bra på första försöket. Varje slinga jag flätade in blev smalare och smalare, så flätan var mer som en fransgardin än en fläta. Men då började jag om från början. Redde ut alltihop och flätade en ny. Det som är så fantastiskt med det är att Kira stod stilla hela tiden!!!!! Hon var lös i ligghallen och tuggade halm, och stod still. Jag är mållös. 
 
För att jämföra med Tama igen som inte kan stå still ens en HALV sekund. Up ner upp ner med huvudet, tjonga till en lite då och då med ögonbrynsbenet, klia sig mot en, ruska på huvudet och gå iväg. 
 
 
 
Det är inte så att jag dissar världens sötaste haflinger, jag bara noterar vissa saker som gör henne så speciell. Hon är ju helt underbar och jag älskar henne mer än allt. Men man kan faktiskt säga att hon är en riktig så kallad läromästare. För istället för att bara göra så som det troligtvis ska vara, så gör hon det till en utmaning istället. Så ska man lära sig nåt så får man göra det från grunden och riktigt ordentligt dessutom!
 
 
 
 
 
 
 
barbacka - barbackapad - barefoot