Jag pysslar som du kanske vet med hovar; Hovterapi. Det är kul av flera anledningar. Dels träffar jag exakt rätt sorts hästmänniskor som jag vill träffa. Dom som tycker om sin häst PÅ RIKTIGT, inte bara att använda den. Det är människor som är öppna, positiva, spontana och känsliga. Kärleken dom känner till sin häst är lik den jag känner för mina. 

 

Det är också kul att få träffa alla dessa hästar. Som var och en är speciell på sitt sätt och har sin historia. Vi får en relation efter en tid som betyder mycket för mig.

 

En annan rolig grej med hovterapi är att det är så bra. Det gör så mycket för hästen. Det jag skriver nu kan tolkas som reklam kanske, och det är det ju också. Men det är inte mindre sant för det. Att verka en hov så att den i första hand får ANDAS UT, blir en otrolig lättnad i hästens kropp. När det är snett i hoven snedbelastas och överbelastas senor och muskler, och på sikt blir det rena förslitningsskador. När jag lättar på de felaktiga trycken släpper alla spänningarna och hästen börjar återgå till sin riktiga balans.

 

Och då kommer jag in på nästa ämne. Origopati. Nollpunkt. Ursprung.

Jag påbörjade origopatistudierna innan hovterapiutbildningen. I och med att hovterapiutbildningen var så intensiv behövde jag samla mig lite innan jag tar upp origopatistudierna igen. Jag tränar origopati lite då och då när jag får chansen, och det är ännu mer kul att få kunna följa upp de symptom som syns när jag gör hovterapi. Att jag kan gå hela vägen. 

 

 

 

 

En häst som jag fick träna på för några veckor sedan hade blivit väldigt stel vid ridningen och kunde inte längre ta höger galopp. Jag hittade flera spänningar i kroppen som ägaren och jag gemensamt hjälptes åt att rätta till. Det är TUNGT kan jag lova! Det enda jag kände då var ren lättnad. En glad känsla. 

 

Nu i helgen fick jag en ny kund. Den har varit halt länge men veterinärerna kan inte hitta felet. Nu ska den få vila på ett konvalescensstall. Och jag ska fixa hovarna. Medan jag jobbade med hovarna upptäckte jag flera stelheter i kroppen. Eftersom jag ber hästen om att lyfta sina hovar själv är det lätt att upptäcka om dom har svårigheter nånstans. Om dom lyfter sakta, lågt, snabbt, högt, darrar, vinglar i kroppen, tippar över, osv. 

 

Jag började göra origopati men kom inte långt. Hästen ville inte ens att jag höll händerna OVANFÖR huden på den. Den var så rädd. En enda grej kunde jag göra, och det mycket försiktigt. Att hålla handen under hakan och låta OA (leden mellan skallbenet och första nackkotan) vila/stretcha. Och när man står så nära hästens ansikte och bara är ett stöd, ett mjukt avslappnat stöd för hästens skull, så får hästen utrymme mentalt och känslomässigt. Till skillnad från den starka ridhästen, där jag kände energi och glädje, kom en STOR sorg över mig. Jag kunde inte komma undan och fick verkligen bita ihop för att inte börja gråta. 

 

Jag hoppas att den här lilla hästen får tid att läka sig fysiskt ,men framför allt känslomässigt. Att den vågar läka. Att den vågar lita på att det kommer bli bra. Det är så ledsamt när hästar är ledsna. För dom är så snälla. Och dom snällaste hästarna är dom vi gör sönder mest. Så fruktansvärt. 

 

Jag är lite orolig inför Italien. Att jag kommer hasa runt gråtandes hela dagarna, och att min blick kommer vara för suddig av tårar för att kunna jobba. Då har jag ju liksom åkt lite i onödan. 

 

Ja, vi får se.

 

 

 

 

Allt kommer bli bra, lilla häst.