Eftersom Kira och Sincero stått inne hela natten med fri tillgång på hö, var dom inte så värst hungriga vid frukost igår. Sincero gick mest och fibblade i hö-högarna så jag tänkte att NU är det ju helt perfekt att ta med honom ut på en promenad! (Annars går jag alltid och grejar medan hästarna äter, och sen när det blir en lucka i ätandet, ja då är jag för trött för att hitta på en aktivitet.)

 

 

 

Men vilket steg han har, vilken härlig energi! Inte ett enda tvekande eller att han blev stissig. Han är LITE hoppig, så när jag blåste ur näsan vid ett tillfälle hängde han längst ut i grimskaftet. Annars inget. 

 

 

 

 

 

Villemo var med och sabbade halva promenaden då hon passade på att dra när jag hade full uppmärksamhet på Sincero. Fick vända om och vråla efter henne, Sincero hängde med. Vände hit och dit, gick av vägen och rätt ut i skogen, Sincero hängde med. Jag ropade och ropade, Sincero gnäggade. Till slut dök Villemo upp som ett lerigt murmeldjur och vi kunde gå hemåt igen.