Från pain in the ass till gulligaste gulligull

 
Herregud, vad jag älskar Tama!
Hon är ju för charmig. Den lilla busponnyn. 
 
 
 
 
När jag klafsade ut i hagen, i gympadojjor och mjukisbrallor med barbackapadden och tränset i högsta hugg, slog det mig att Tama och jag inte direkt varit bästisar sist vi var ute ihop. Sträckte fram tränset mot henne och förväntade mig att hon skulle vända sig bort, men det gjorde hon inte. Hon vände sig MOT mig och stoppade ner nosen i tränset helt självmant. Gulletjej!
 
Blev så himla glad! Sprang nerför hela den långa backen till upphoppsstubben, Tama sprang glatt med och frustade. Hoppade upp och sen bar det iväg. Tama lyssnade inte alls när jag sa "prrro", men det gjorde inget. Kör då, kör bara!  Vi travade uppför och nerför, jag hejdade henne inte nåt. Bara när hon vägrade eller ville vända om var jag lite envis och vände henne i rätt riktning. 
 
 
 
Sista biten hem tänkte jag ändå att vi faktiskt kunde varva ner lite och skritta. Men Tama travade på som att hon var både döv och känslolös. För jag höll faktiskt in henne lite försiktigt. Noll reaktion. Då svängde jag upp henne mot en slänt, och så bara jag styrde och styrde varv efter varv på ängen bland småkullar, stenar, mindre granar och andra träd. Efter ett varv, utan att hon saktat ner, tog vi ett till. Och ett till, och ett till.
 
Sen skrittade vi sista biten hem. Så himla mysigt.
 
Hon är för rolig, min lilla haflingertjej. Mitt på sista biten hem svängde hon ut på kanten av vägen. Jag tänkte "oj, blev hon ömfotad helt plötsligt?!". Jag fick ducka för en stor gren som skrapade i hjälmen, och funderade på att hoppa av. Men så svängde Tama ut tillbaka till mitten av vägen igen. Och då fattade jag! Hon skulle bara skoja lite. Enda stället på den sträckan där det hängde ner stora grenar, DÄR skulle Tama gå under. Sicken jädra skojare! Hahahaha!