Kommer du ihåg när jag skrev om att jag funderade på att skaffa barn på egen hand men åkte och köpte en hund istället? Jo, så var det i alla fall och jag är så nöjd med Villemo, min vackra Pyrenéerhund. Men då jag haft två rottweilers tidigare var jag inställd på MER hund. Kunde inte föreställa mig att en hund som dom i annonsen beskrev som "helt omöjlig" var så fantastiskt enkel. Hon stack några gånger i början, men nu är hon som min osynliga skugga. Hon går jättebra ihop med hästarna, alla katterna på gården intill, alla hundar vi möter, alla människor, ja allt. Hon är mild och försiktig, men även busig och sprallig. Lydig och fullkomligt nöjd med att bara samarbeta. Säger inte emot eller testar gränser. Helt nytt för mig!

 

 

 

Bara efter några veckor tillsammans med Villemo kände jag att det ÄNDÅ fattades nåt. Livet är fortfarande för lätt och kul och chill. I det långa loppet blir det väldigt tråkigt, tro det eller ej. 

 

Så kom Anna och hälsade på med sin bonusdotter, och så säger hon:

Jag: "HAAAAhaha!"

 

Nästa dag: Men herregud, vilken bra idé!

 

Så jag ansökte om att få bli familjehem och nu på torsdag får jag hem mitt barn. En alldeles egen dotter!

Mitt första barn är 15 år gammal, vilket kanske skulle kunna kännas bakvänt att börja i den änden. Men jag tror att det är svinbra. Hon kan ju bre sina mackor själv och ta bussen. 

 

När man ansöker om att få bli familjehem så ringer dom runt och kollar referenser. Bland andra så ville dom prata med min chef på Djur & Natur. Så jag förvarnade Kicki om att dom skulle ringa henne, och berättade samtidigt om mitt barn som jag ska få. Kicki fick en mindre chock och när vi lagt på berättade hon för våra kollegor på jobbet:

 

 

Sen ringde Kicki upp mig igen och berättade att "Rickard slet sitt hår och Mia vankade av och an och visste inte vart hon skulle ta vägen. Ninja, förstår du att du aldrig mer kommer få lugn och ro? Du kommer sitta uppe och oroa dig på nätterna och vara ute på stan och leta efter henne. Du fattar inte vad du gett dig in på."

 

Nä, kanske inte.

 

Det kommer bli roligt i alla fall, det här är ju så stort! Tänk att få hjälpa ett barn som varken har hem eller familj. Att förändra livet för någon som inte känner hopp om framtiden. Som är så ung och som har det så svårt.

 

Det kommer bli bra. 

Det är jädrarimig på tiden att jag bildar familj. Att bara bo med djur och spendera all min tid med djur... man blir lite av en djurskötare på heltid. Djur är toppen, men människor kan vara rätt awesome också.

Jag är ju det, hahaha!