Slutet av 2017

 
Kan inte påstå att jag gjort varken mer eller mindre av något den senaste tiden. Allt har typ varit som vanligt men med rätt så mycket mindre entusiasm. Det är som att jag bara väntat ut det sista av 2017 för att komma till Framtiden i 2018 med allt som jag tror kommer bli SÅ himla bra då. 
 
Att inte ha ett riktigt stall är ganska tärande. Det är väldigt mycket som bara halvfunkar och som i och med det kostar extra pengar, tid och en del besvär. Jag försöker att inte tänka så mycket på hur mysigt det var att ha inne hästarna på nätterna och pyssla om dom på kvällarna en och en. Eller om dom var blöta; på morgonen därpå när dom torkat upp under natten. 
 
 
 
Det var mysigare och enklare och billigare för MIG, men sanningen är att hästarna mår så mycket bättre så här.

 
 
Jag längtar i alla fall till en bit in på 2018 när hela grusplanen verkligen är en grusplan. Inte som nu med två decimeter lera och gruslassen ligger och väntar i stora högar intill. Och när ligghallen är utbyggd och klar med mer plats, mer väderanpassad och med fler funktioner.
Jag behöver verkligen en paddock också. 
 
 
Vintern hittills har bjudit på snö, slask, regn, blåst och mörker. Vissa dagar är helt okej, andra är fantastiskt vackra. Och så är det dom där dagarna som bara är helt hopplöst deppiga. Dom dagarna är inte mycket att spara på. 
 
 
 
 
Sinceros uppfödare och jag har pratat lite om hur det kommer bli att rida honom. Han protesterade tydligen väldigt mycket när han blev riden i så kallad "form" under sin inridningstid. Så till den milda grad att de 100 000 kronorna som hans prislapp var då sjönk till noll. Ingen köper en häst för dyra pengar som inte PRESTERAR. Och här är vi nu. Jag har inga krav på varken form eller prestation, så då BORDE det inte vara några som helst problem. Så klart!  Det fattar väl vem som helst. 
Vem som helst utom Sincero...
 
 
 
Det är fortfarande väldigt mycket unghäst i honom, men han är supersnäll och väldigt cool faktiskt. Så vad kan gå fel? Som handhäst är han en dröm, och som promenadhäst är han framåt och nyfiken. 
 
En stormig lördag promenerade Sincero & jag och Kajsa & Tama till skogs för en vanlig mysig runda i skydd för blåsten.
Bra dag för premiärturen med ryttare på Sincero. 
 
 
 
 
Jag parkerade Sincero framför en stor sten i skogen och svingade mig upp. På tredje försöket! Gled av och kravlade mig upp i maklig takt utan att Sincero var det minsta brydd. Godis i fickan, beröm och klapp. Kajsa tog kort (KUL, TACK!), och medan hon fumlade med att lägga ner mobilen igen passade Tama på att trava iväg. Sincero travade slängigt efter, och då... då tog jag tyglarna för att hålla in honom lite lite. MISSTAG.
 
 
 
 
Han bockade (fast utan att sparka bakut som tur var), och bockade, och bockade; studs studs studs studs med krullig nacke och krullig rygg. Jämfota hopp med all fyra bortåt vägen. Jag tänkte: Kommer jag ramla av NU, eller sticker han snart så jag ramlar av i mittvärstascenario; hundrakilometeritimmen? Jag höll i den lilla remmen fram på padden och satt som ett smäck tack vare paddens sträva material. Fasen vad dom är bra alltså! 
 
En bit längre ner på vägen tappade Sincero orienteringen med huvudet mellan frambenen, och skuttade rakt ner till höger i slänten. Liksom körde fast mellan stenbumlingar och gamla nedfallna träd. Han kom av sig och tittade upp - då satt jag av fort som sjutton! Promenerade resten av rundan och funderade på hur jag ska göra nästa gång. När man inte ens kan ta lite lite i tyglarna, utan bett och allt. Lite jobbigt att vända en så stark befäst impuls hos Sincero. Det där omedelbara försvarsmekanismen mot att bli böjd och fasthållen. 
 
Det kommer bli rätt så mycket mer spännande än vad jag hade räknat med. Men kul!
 
 
 
Gott Nytt År!