Sincero & Solsken

 
Sen ett tag tillbaka har jag samlat mod och lugn att tänka mig in i att Sincero är min ridhäst. Alltså att jag ska börja RIDA honom! Den enda uppsittningen jag gjort var för ETT helt år sedan. Inte så att jag blev vettskrämd (av att han ganska omedelbart bockade 10 gånger på rad tills jag snabbt hoppade av), men just av att inte ha nån kontakt - NOLL känsla oss emellan. Det gjorde mig rätt så bedrövad. Inte vill han bli klappad och gosad med, så hur gör man för att bli kompis? 
 
Detta året har jag alltså lärt känna Sincero genom att bara vara med hästarna i hagen, mata dom och gått promenader. Efter Sinceros SAMTAL kände jag mig stärkt i att vara mer bestämd med honom, och det rimmar väldigt bra med mig egen personlighet. Att vara supermjuk och gränslös hela tiden gör mig förvirrad, och jag tappar fokus på hur jag vill ha det och hur jag trivs bäst. Nu låter det som att allt handlar om mig, men det är faktiskt så att jag trivs inte alls om dom runt omkring mig inte mår bra. Så det är WIN-WIN rakt av.
 
 
 Foto Sören Persson
 
Min stallkompanjon Emma mötte upp mig i stallet häromdan. Vi tog in hästarna i vårt supermysiga lilla stall, som bara är så jädra mysigt att det är helt otroligt. Och så pysslade vi. Sincero har fått så lång man, längsta manen jag nånsin haft på en häst som varit min. Har alltid velat ha en häst med lång vacker man, men trots att jag ägt både en tinker och nu en haflinger som båda raser vanligtvis har långa manar, så har just dom inte haft det. Snopet. Men Sincero nu då - åh så fin! Jag har DAGDRÖMT om när jag har ett stall igen så att jag kan stå och fläta manar. Så det började vi med. Min själ - åååååååh! Mmmmmmmmmh!!!
 
 
 
 
Sincero däremot var inte överförtjust... Efter halva manen var flätad sa Sincero ifrån, han hade tröttnat på mitt tafsande. Men jag stod på mig! Han surade åt mig och försökte gå bort från mig. Jag sa bestämt till honom att jag ska fläta klart, så är det bara. Efter ett par varvs snurrande i boxen stod han still och sen slappnade han till och med av medan jag gjorde klart resten. 
 
 
 
 
Borstade, kratsade och klädde till sist på våra hästar sin utrustning för dagen. Emma och jag valde båda att ta paddarna för att smidigt hoppa upp och av igen på promenaden. Emma är på gränsen för stor för Solsken men kortare sträckor går bra, precis som när jag rider henne.
 
 
 
 
 
Tama fick vara med inne medan vi fixade, sen fick hon vara ute i hagen när vi gick iväg. Hon gnäggade bara en gång efter oss, sen gick hon upp till grusplanen och väntade på oss där. 
 
 
 
 
 
Gick som vanligt den korta skogsrundan. Promenerade hela vägen tills vi vände hemåt igen, då förberedde jag mig på att sitta upp. Var mer nervös än Sincero, matade honom med godis på ett väldigt okonsekvent sätt, och lyckades inte komma upp på varken första eller andra försöket. Min kropp var liksom helt stum av förskräckelse. Istället för som jag planerat; ett smidigt upphopp, dunsade jag raklång tvärsöver Sinceros rygg utan minsta ansats till att benet skulle svinga sig efter över, utan låg kvar där bara helt stel och kompakt. 
 
Sincero reagerade inte överhuvudtaget. 
 
 
 
Men på tredje försöket så satt jag då där, UPPEPÅ. Fipplade fram mobilen, tog ett kort, matade Sincero med en godis ur darrande hand, smackade fram honom, skrittade 20 meter, höll in och satt av. ÖVERLYCKLIG!
 
Foto Emma Svensson
 
Emma satt också upp och red en bit längre. Solsken stod helt stilla när hon skulle sitta upp och sen knatade hon på som ingenting. Lite stolt tror jag över att vara ridhäst hon med.