Oroliga tankar

 
När nånting börjat gro i tankarna är det svårt att få det ur huvudet. Hjärnan jobbar på, det går inte att komma undan. För några dagar sedan skrev jag på skoj att jag skulle sälja Kira och Solsken. Det var ju inte sant, men varför skrev jag så? Jo, för att jag faktiskt snuddat vid tanken på att bara ha två hästar igen. Men så fort jag tänkt den tanken såg jag Solskens gulliga uppsyn för mitt inre och började nästan gråta. Hon är så värdefull för mig den lilla.
 
Igår satt jag och rensade i datorn på filmer och bilder. Tittade igenom en del filmer där jag red Kira. Det såg inte bra ut. Jag vet att Kira har en nästan helt omöjlig kroppsform för att kunna fungera normalt. Hon är väldigt överbyggd, vilket betyder att hennes bakben är spikraka upp till en hög rumpa. I och med att rumpan är hög sluttar ryggen ganska kraftig neråt mot manken. Tyngden på framdelen blir enorm och senorna överbelastade. 
 
På en film där vi rider i snön stannar hon och vägrar gå fram. Det jag inte visste då från hästryggen var att hon vilade bakbenen. Jag försökte driva fram henne men hon stod envist kvar. Bakbenen hade hon sträckt ut bakom kroppen. Hon orkade helt enkelt inte mer, och det var efter bara ett par varv på fyrkantsspåret. 
 
 
 
 
Jag har också funderat på vad jag gör för fel när jag rider henne eftersom jag alltid får ont i nacke och rygg efteråt. Tittar jag på filmerna så är det inte direkt någon gåta. Eftersom hennes rygg sluttar så kraftigt framåt sitter jag i nedförslut och måste luta mig lite bakåt för hitta balansen. Nacken skjuts fram och det ser både obekvämt och inte rent klokt ut. Har försökt bygga upp en sadel som passar hennes lutning, men då matchar inte lutningen hennes steg längre och sadeln skaver på henne och mig. 
 
 
 
 
Vart vill jag nu komma med detta?
Jag ska inte ha kvar Kira. Och det är sant.
 
Det har gått drygt 2 år sedan jag "räddade" henne genom att ge henne en ny chans till ett nytt liv. Det jag trodde då var att hon inte mådde psykiskt bra, men att det skulle gå att få ordning på med mycket tålamod, bomlöst, bettlöst och en aktiv flock hästar. Det jag nu vet är att ett dåligt humör inte sitter i personligheten (bara) utan till stor del i hur man mår i kroppen. Kiras fysiska problem har visat sig större än vad hon klarar av, och det går ut över hennes humör. Hennes humör i sin tur går ut över alla oss inblandade. 
 
Hon är inte purung längre (15 år) och jag vet helt ärligt inte om ens daglig rehabträning skulle få ordning på hennes kassa knän och spända framdel. När hon blir så sliten att hon knappt kan gå efter en lugn promenad eller uteritt, då är frågan hur jobbigt hon har det på en daglig basis i hagen? 
 
I början av sommaren när hästarna fick sin nya väldigt lutande hage, då hade hon svårt att ta sig uppför. Hon fick kasta bakbenen upp under sig och slog på så sätt upp sår på kotorna. Nu går det bättre, men sen jag började analysera hennes rörelser ser jag mer och mer hur jobbigt hon har det. Bakbenen ser stelopererade ut och frambenen är konstant överansträngda. 
 
Mitt löfte om att inte lämna henne vidare innebär att jag kommer ta livet av henne. 
 
Ett minst sagt moraliskt dilemma. Men efter mycket funderande och kännande så har jag kommit fram till att det är det enda jag kan göra. Hon är i nuläget min dyraste häst (omkostnadsmässigt), den som är svårast att hantera och den som innebär mest skötsel och omvårdnad. På grund av hennes handikapp och dåliga humör får jag inte ut så mycket glädje av att ta hand om henne. Det tar dessutom tid och energi som jag kunde lagt på dom andra. Helt ärligt har jag aldrig fäst mig särskilt mycket vid henne heller, tråkigt nog.
 
Jag tror att om hon inte hade haft sina krämpor skulle hon varit en underbar häst. 
 
Men jag kan inte hjälpa henne.  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
2
Isabella

❤️❤️

Isabella

❤️❤️