Jag trodde aldrig, alltså ALDRIG, att det skulle komma en dag då jag skulle rida ut på Tama utan träns. Och det var ändå ganska nyss jag tänkte så, kanske typ 2-3 månader sen. Att jag aldrig skulle kunna lita på henne och lämna över allt åt henne. Lita på att hon samarbetar eller gör det bästa för oss. Nä nä nä. Lilla Tvärtemot.

 

Men nånting har smugit sig fram i vår ridning. Jag har märkt att ju mer jag använder mina tankar och känslor, och ju mindre jag använder teknik och styrka, ju bättre samarbetar Tama med mig. 

Istället för "lyd mig nu" så säger jag "jag vill så gärna". 

 

De gånger som vi tränade för Emelie Cajsdotter, och det hon sa till mig då, plockar jag fram ganska ofta. En sak som berörde mig väldigt mycket var att "Tama har börjat tycka mer och mer saker är roligt, för att DU tycker det är så kul. Din inställning "kom igen, vi chansar" har smittat av sig på henne."

 

 

 

Så nu för några dagar sedan tog jag en chansning. 

I början ledde jag henne i halsringen, men det kändes stelt och obekvämt. Så jag gick före istället med henne lös efter. Hon fick en godis då och då, och det verkade hon nöjd med. 

 

 

 

Planen var att bara rida den korta skogsrundan, inte vara borta för länge från dom andra, och att sitta upp först när rundan viker av hemåt igen. Då finns det knappt några alternativ för Tama att välja på, utan vi tar oss vägen fram helt enkelt. 

 

Det gick SÅÅÅÅ BRAAAA!!! 

 

Kolla!!!

 

 

 

 

 

 

Det jag var mest nervös för var att hon skulle drabbas av plötslig intensiv hemlängtan och dra hem tvärs igenom skogen. Men det gjorde hon inte!

 

Det som var gulligast var att hon själv stannade när hon tyckte att hon förtjänade en godis. Både när det var nånting som var lite läskigt att gå förbi (vita stora hösilagebalar och dom gamla rucklen med alla konstiga prylarna) och när hon bjudit till en trav eller galopp. Speciellt galopp tycker hon är värt en godisbit.